Det är de många små stegen det hänger på – både för
enskilda elever och för skolan. Medan ”Vad kan vi lära av andra?” är en god fråga, leder ”Hur blir vi bäst?” vilse.
Vår framtid hänger på skolan. Så reagerade ledande politiker i USA på Sovjetunionens uppskjutning 1957 av ”Sputnik 1”, den första satelliten i rymden. Att öst skaffat sig ett försprång förklarades med en överlägsen skolundervisning i matematik och naturvetenskap.
Ett år efter ”Sputnik” antog den amerikanska kongressen The national defence education act som skulle råda bot på bristerna i de naturvetenskapliga ämnena. Bättre skola var en fråga om nationell säkerhet, ytterst om överlevnad i en värld präglad av kärnvapenkapprustning.
På senare tid har de politiska motiveringarna för att nivån på skolundervisningen måste höjas inte varit riktigt lika ödesmättade. Men nog kunde ett eko anas i Globaliseringsrådets slutrapport i våras.
Avsnittet ”Sverige som kunskapsnation” inleddes med orden: ”Sveriges förmåga att bevara och utveckla välfärden är till mycket stor del beroende av vår förmåga att hantera kunskap.” Framtiden hänger alltjämt på skolan – men inte längre bara på den, och inte bara på undervisningen i matematik och naturvetenskap.
Vi vet i dag lite mer än man gjorde på 1950-talet. USA kunde hävda sig genom att skicka de första människorna till månen. Skolan har däremot förblivit ett amerikanskt sorgebarn. Det finns enskilda skolor som uträttar stordåd. Men ser man till den genomsnittliga nivån i internationella jämförelser som OECD:s så kallade Pisaundersökningar är USA:s skolresultat medelmåttiga.
Sverige har i samma studier haft en svagt negativ trend och ligger i den senaste undersökningen av kunskaperna
i naturvetenskap inte långt före USA.
Pisaundersökningarna är mest uppmärksammade just för sina rankningar av länder. Men intressantare är egentligen om det finns mönster i resultaten som kan säga oss något om vad som gör skolor framgångsrika.
Den senaste specialanalysen av materialet handlar om de 15-åringar som når toppresultat i naturvetenskap. Vad förenar dem? Och vad förenar de länder som har hög andel högpresterande elever?
De ansvariga för rapporten förklarar inledningsvis att medan hög allmän kunskapsnivå är viktig för att ett samhälle ska kunna ta till sig ny teknik, är skicklighet på hög nivå avgörande för skapandet av ny kunskap och ny teknik. Även här kan ett eko från 1957 anas: Vår framtid hänger på att skolan kan fostra riktigt framstående naturvetare.
Spännande. Men finns det svar på hur det kan ske? Nej. Till länderna med stor andel högpresterande elever hör såväl Finland, med relativt liten spridning och högt genomsnitt, som länder med lågt medel och stor andel lågpresterande ele-
ver. Över huvud taget är bristen på tydliga samband det mest slående i rapporten.
Dessutom kan man misstänka att frågan är fel ställd. För även om det är sant att en nation inte bara behöver kunskapsbredd utan också spetskompetens, är det inte alls säkert att de som utmärker sig i 15-årsåldern också är de som når längst som vuxna.
Sannolikt har därför den svenska debatten om så kallade elitutbildningar i matematik haft fel utgångspunkt. Sådana är bra för att de kan göra skoltiden mer meningsfull för ett litet antal specialbegåvade elever. Men för Sverige som nation är detta ingen ödesfråga. Elitklasser är varken dödsstöten för idealet om en skola som ger alla likvärdiga chanser eller förutsättningen för Sveriges internationella konkurrenskraft.