Jan Björklunds ambitioner med skolan behöver ingen tveka om. Hans linje med krav på redovisning av resultat i form av betyg och nationella prov är en förutsättning för en bra skola.

Utbildningsministern gör dock inte förändringar utan motstånd. Regeringens omskrivning av skolförordningen, som innebär att det från hösten 2012 blir obligatoriskt att skriva in elevernas olovliga frånvaro i terminsbetygen i årskurs 6–9, har kritiserats av både Barnombudsmannen (BO) och Skolverket.

BO hävdar att ”En sådan notering kan undergräva en redan utsatt elevs självkänsla” och Skolverkets tillförordnade generaldirektör Helén Ängmo ägnar sig åt hårklyverier: ”Räknas det som olovlig frånvaro om man inte är ombytt och sitter på en bänk bredvid under idrottslektionerna?” (SvD 11/5).

Att det av betyget framgår i vilken omfattning en elev struntat i att komma till lektionerna är inget konstigt. Och tvärtemot vad BO och Skolverket påstår så är det i grunden ett stöd för att hjälpa den enskilde individen. Den som inte deltar i undervisningen får svårt att lära sig något av den. Precis som utbildningsministern slog fast vid sin presskonferens på onsdagen är ett utbrett skolk ett riskbeteende, det talar om att något är på väg att gå fel. Därför är det också av vikt att vuxenvärlden gör klart att inte heller ströskolk är acceptabelt.

Ändringen av förordningen är egentligen en detalj i den omläggning av skolpolitiken som Jan Björklund genomfört. Redan i dag ska skolk meddelas till föräldrarna och enligt den nya skollagen som gäller från i sommar ska det ske samma dag som eleven uteblir från undervisningen. På gymnasienivå kommer frånvaron att synas i terminsbetygen redan i höst. Där förlorar eleverna i dag dessutom studiebidraget om de är borta i en femtedel eller mer av undervisningen. I slutbetyget är dock frånvaron inte med.

Socialdemokraterna hade i höstas inget att invända mot att grundskoleelever och deras föräldrar får ett klart besked om skolket i terminsbetyget. Ylva Johansson (S), då skolpolitisk talesman för sitt parti, förklarade för DN att ”Jag har inga problem med det förslaget. Men man ska inte ha en överdriven tilltro till att det löser alla problem”.

Problem med förändringen verkar däremot den nye partiordföranden i Socialdemokraterna, Håkan Juholt, ha. ”Att skuldbelägga den som är hemma tycker jag är hårt”, säger Juholt (SvD 11/5) och hänvisar till att han hade en kompis i skolan som fick huvudet doppat i toalettstolen och därför skolkade.

En märklig sammanblandning av två helt skilda saker och ännu ett exempel på hur fel Håkan Juholt hamnar när han skjuter från höften. Att utebli från lektionerna kan ha olika orsaker, men om det sker av rädsla för trakasserier är det förmodligen av ännu större vikt att det kommer fram än om skolkandet pågår av lättja. Mobbning ska rektor och skola ingripa direkt mot. Och det är alltid rektorn som i slutänden avgör vad som räknas som ogiltig frånvaro.

Svaret på hur den svenska skolan över lag ska nå högre kvalitet och ge fler elever nödvändiga kunskaper är allt annat än enkelt. I brist på facit för hur den stora ekvationen ska lösas riskerar Jan Björklund att fastna i symbolpolitik, för att visa att han verkligen gör något.

Ska skolan förbättras på sikt krävs det att toppstudenter kan tänka sig en bana som lärare, lika väl som att läsa till jurist, psykolog eller civilingenjör. Men alltför många statliga pekpinnar i skolornas och rektorernas arbete riskerar att motverka den nödvändiga statushöjningen av läraryrket.

Kravet på lärarlegitimation är ett exempel på hur stelbenthet kan fälla lärare som i praktisk undervisning är mer kompetenta än dem som har papper på en utbildning.

Skolfrågorna är en överlevnadsfråga för Folkpartiet. Men partipolitiska hänsyn får inte vara det som styr utbildningspolitiken. Jan Björklund får se upp så att han inte trampar över den linjen.