Efter förlustvalet 2006 identifierade Socialdemokraterna skolan och Stockholm som två svaga punkter. Fyra år och ett alliansbygge senare är svagheterna ännu större.
Skolpolitiken måste förändras. Det var ett av Mona Sahlins allra första besked efter tillträdet som partiordförande vårvintern 2007. Socialdemokraterna hade talat om så mycket annat att de tappat bort det viktigaste: att en god skola måste ha höga kunskapskrav.
Partiet har inte jublat över den nya inriktningen men till sist ändå följt sin partiordförande. Trots en flod av motioner till partikongressen om förbud mot att friskolor gör vinst, lyckades ledningen få stöd för sin öppnare skrivning om att det ska ställas hårdare kvalitetskrav på friskolorna.
För en månad sedan kunde Sahlin glädja sig åt en viktig framgång i förhandlingarna med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Trots att de två andra partierna i grunden är betygsmotståndare accepterade de betyg från årskurs 7 som en gemensam rödgrön linje inför valet.
Men om Mona Sahlin hoppades att skolpolitiken skulle förlora sin laddning och bli ett mindre problem för Socialdemokraterna än det var i förra valet, så har hon misslyckats. Det som blivit tydligt för väljarna är inte främst att Socialdemokraterna är lika måna som Jan Björklund om att skolorna ställer höga kunskapskrav. När Socialdemokraterna flyttat sig närmare regeringen i synen på krav och utvärdering har i stället Vänsterpartiet och Miljöpartiet tagit deras plats i strålkastarskenet.
I riksdagens partiledardebatt på försommaren försökte språkröret Maria Wetterstrand profilera sitt parti som en skolpolitisk motpol till Björklund. I söndags när folkpartiledaren talade skolpolitik i Marstrand, var det vänsterledaren Lars Ohly som tog chansen. Förbjud vinstdrivande företag att driva fristående skolor, sa Ohly.
Den massmediala logiken drar åt samma håll. Oavsett om debatten gällt skolk, burkor eller betyg, så har utbildningsministern under sommaren ställts inte mot Socialdemokraternas talesman i skolfrågor utan mot Vänsterpartiets Rossana Dinamarca.
Att i sak närma sig motståndaren är en väl beprövad metod att avdramatisera frågor där man själv har lågt förtroende bland väljarna. Om Socialdemokraterna som förr hade gått fram ensamma inför valet hade strategin kunnat bli framgångsrik. Men genom den rödgröna alliansen blev effekten i stället en polarisering av debatten med Folkpartiet och Vänsterpartiet som huvudmotståndare. Det är ur ett socialdemokratiskt perspektiv rena mardrömmen.
Dessutom är skolpolitiken inte det enda område där partiledningen eftersträvat förändringar men nått en annan effekt än den eftersträvade.
Den socialdemokratiska valanalysgruppen framhöll att partiets styrka tidigare vilat på förmågan att inte bara vinna stark stöd från traditionell arbetarklass utan också från breda grupper av tjänstemän och medelklass. I valet 2006 sviktade det, vilket var särskilt tydligt i Stockholmsregionen.
Ambitionen att hitta ett modernare tilltal som appellerar till storstadsväljare har funnits där. Men i praktiken har inte mycket hänt. Och precis som inom skolpolitiken har den rödgröna alliansen inneburit en tyngdpunktsförskjutning som fördjupar problemen Socialdemokraterna identifierade efter förra valet.
Trots att partiet i regionen drivit hårt att kringfartsleden Förbifart Stockholm ska byggas blir det inget beslut i frågan utan en folkomröstning. Även den rödgröna kompromissen om förmögenhetsskatten har skapat osäkerhet: Vad innebär ”skatt på förmögna”? Utan att själva känna sig rika anar många storstadsväljare att de själva kommer att räknas in i kategorin ”förmögna”.