Turisternas vanliga bild av det soliga och ständigt leende Thailand fick sig en ny knäck på onsdagen. Efter flera veckors ställningskrig gick armén in och rensade de protesterande rödskjortornas läger i ett välkänt shopping- och hotelldistrikt i centrala Bangkok.
Rödskjortornas ledare kapitulerade, men flyende demonstranter vandaliserade och stack byggnader i brand. Tjock rök blandad med tårgas täckte Bangkok. Flera människor sköts ihjäl, att läggas till ett 70-tal dödsoffer och uppemot 2 000 skadade sedan barrikaderna restes för två månader sedan.

Skotten mot demonstranterna är oacceptabla. Striden är också en katastrof för Thailand, såväl mänskligt som ekonomiskt. Utländska investerare flyr. Turistindustrin, som står för 6 procent av ekonomin och kanske 20 procent av sysselsättningen, har fått ett rejält slag i magen. Sämre tillväxt ger i sin tur mindre resurser att minska de sociala klyftor som är en av orsakerna till oron.

De rödskjortades förgrundsfigur är Thaksin Shinawatra, premiärminister 2001, avsatt i en militärkupp 2006 och nu i exil. Hans marionettpartier har fortsatt att vinna alla val de fått ställa upp i. Rödskjortornas huvudkrav även under årets kravaller har varit ett omedelbart nyval.

Thaksins bas är fattiga bönder och arbetare, framför allt i norr, men också delar av en gryende medelklass i städerna som hittills varit utesluten från köttgrytorna. Där har i stället en gammal elit suttit: aristokratin, besuttna affärsmän och militärledningen. När Thaksin fick makten satte de traditionella härskarkretsarna på sig gula skjortor och demonstrerade för att fälla honom.

Så har drabbningen rullat på i fyra långa år. Röda och gula skjortor har avlöst varandra på gatorna, alltmer oförsonliga.

För någon vecka sedan fanns ett avtal om val den 14 november. Så fort parterna var överens ställde de rödskjortade nya krav, bland annat att premiärminister Abhisit Vejjajiva skulle ställas inför rätta för dödsskotten mot demonstranter i början av april. Kanske låg Thaksin bakom när de röda svängde. Oenigheten bland de rödskjortade ledarna är hur som helst frapperande. Erbjudandena om förhand­lingar från det hållet blev därför föga övertygande.

Abhisit och armén ville säkert undvika att skicka in pansarvagnarna, om inte annat av rädsla för reaktionerna om ett blodbad blev följden. Att slå ned protesterna i Bangkok gör det dock bara svårare att vinna förtroende bland Thaksins väljartrupper på landsbygden.
Tevebilder visade också hur soldater öppnade eld mot demonstranter som sprang för livet. Senare beordrades teve-stationer att bara sända program godkända av myndigheterna. Regimens våld mot sitt eget folk går sålunda hand i hand med ett försök att kväsa yttrandefriheten.

Om Thaksin snarare är en korrupt populist än ett helgon, så har å andra sidan Abhisit inget folkligt mandat. Han innehar sin post för att den gamla eliten har bestämt det, uppbackad av armén.

Många thailändare är besvikna över kung Bhumibols tystnad. Kanske har han legat lågt för att han är 82 år och skröplig. Det är förbjudet att ens diskutera monarkin; knappast ett tecken på mogen demokrati. Men om kungen inte längre kan gjuta olja på vågorna, vad är då hans värde för Thailand?

Den enda utvägen är fortfarande ett demokratiskt val. Tidpunkten är inte avgörande, men bör komma snart. Viktigast är att alla accepterar att den som vinner också tillåts segra. Oavsett valresultat är de nya makthavarna sedan skyldiga att lyssna, inte bara på de egna anhängarna utan på olika gruppers önskemål.