Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Skräckväldet är historia

Våld var alltid fundamentet för Muammar Khaddafis makt, och det var på så vis inte förvånande att hans liv också fick ett blodigt slut. Omständigheterna var på torsdagen delvis oklara, men Libyens nationella övergångsråd bekräftar att den förre diktatorn är död.

Efter en längre tids belägring intog de nya makthavarna på torsdagen den gamla regimens sista bastioner i Khaddafis uppväxtstad Sirte. I samband med detta ska han ha fått sådana skottskador att han avled. Senare visades obehagliga bilder på hur en folkmassa skymfar det som sägs vara hans döda kropp.

Inbördeskriget i Libyen kan därmed anses avslutat. När rebellarmén erövrade huvudstaden Tripoli den 23 augusti var Khaddafi i praktiken besegrad. Men så länge han befann sig på fri fot var han också ett potentiellt orosmoln och en portalfigur för sina sista anhängare. Firandet av hans död på de libyska gatorna är därför lätt att förstå.

Samtidigt är det beklagligt att Khaddafi aldrig kan ställas inför domstol. Tv-bilderna skulle ha varit en signal både till andra förtryckare i världen och till människor som törstar efter frihet.

Övergångsrådet slipper visserligen ta ställning till var en rättegång skulle hållas. Internationella brottmålsdomstolen i Haag hade utfärdat en arresteringsorder och skulle sannolikt ha varit ett bättre alternativ än en process i Libyen, som inte har hunnit bygga rättssäkra institutioner.

Många libyer hade betraktat det som en fråga om nationell stolthet att låta den avsatte härskaren svara för sina illdåd i landet. Den irakiska rättvisa som slutade med att Saddam Hussein hängdes är dock inget uppmuntrande exempel. Dödsstraff är omänskligt, hur många omänskliga straff en diktator än själv har utmätt.

Att Khaddafis 42-åriga skräckvälde tagit slut är hur som helst något att glädjas åt. Han var nyckfull och oförutsägbar. Ofta smålog västvärlden åt hans besynnerliga uttalanden, excentriska klädsel och medsläpade beduintält på statsbesöken i andra länder. Men först och främst var han en av världens värsta tyranner.

Libyerna kommer att minnas enväldet som draperades i ”revolutionära folkkommittéer”, de summariska avrättningarna, tortyren och fångupproret på 90-talet där över tusen regimmotståndare dödades. Omvärlden glömmer aldrig sprängningen av ett amerikanskt passagerarplan över Lockerbie och andra terrordåd som Khaddafi beordrade.

När han gav upp sina hemliga kärnvapenplaner belönades han av väst med utökat samarbete. På många sätt gick det för långt. Men det skedde under en tid när få kunde föreställa sig den arabiska vår som plötsligt började blomma.

Händelserna i Tunisien och Egypten inspirerade i februari ett uppror även i Libyen. Rebellerna tog raskt kontrollen över östra delen av landet. Khaddafi skickade attackhelikoptrar och stridsvagnar mot folket och försökte dränka revolten i blod. Hans hot om att gå från hus till hus och jaga sina fiender utan nåd eller medlidande tvingade FN att agera. I fallet Libyen fanns både viljan och resurserna att fullgöra den internationella plikten att skydda civila.

Natos intervention och upprättandet av en flygförbudszon eliminerade Khaddafis militära överlägsenhet. Libyerna välte sin diktator själva, men fick god hjälp av en solidarisk omvärld.

Nästa utmaning är redan här: att bygga ett demokratiskt Libyen. Många är de stridiga viljorna. Till eviga tiders rivalitet mellan klaner, stammar och regioner läggs olika uppfattningar om vem som bidragit mest till segern och vad det ska rendera. De nya ledarna får kritik för att sakna plan och förmåga. Skadade rebellsoldater och deras familjer tycker att det går för långsamt med hjälp och vård.

Ordningen ska upprätthållas. Khaddafis mest brutala hejdukar bör säkert straffas, men generellt måste försoning gå före hämnd. En rättsstat är svår men nödvändig att skapa, liksom civil kontroll över militära styrkor. Demokrati är knepigt i ett land som aldrig upplevt det, men fria val inom rimlig tid är början till framtiden.

Libyen har också bättre förutsättningar än många andra länder. Oljan ger exportintäkter som tillsammans med den gamla regimens tillgångar i utlandet kan investeras i återuppbyggnad och så småningom utveckling.

För detta förtjänar libyerna det internationella stöd de själva definierar. Ju friare Mellanöstern är, desto friare blir även Europa och hela världen.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.