Raset i den svenska ekonomin blir historiskt, enligt Konjunkturinstitutets senaste barometer. Nu krävs snabba beslut för att förhindra massuppsägningar i kommunerna.
Det som började som en bolånekris i USA slår nu med full styrka mot Sverige. Gårdagens prognos från statliga Konjunkturinstitutet, KI, talar om ett ras i svensk ekonomi under 2009 på 3,9 procent, vilket är värre än under 90-talskrisens värsta år. Nedgången kommer att få mycket negativa konsekvenser för arbetsmarknaden. Fram till slutet av 2010 räknar KI med att 250 000 jobb försvinner. Värst är läget i industrin där var sjätte jobb hotas, på grund av det stora exportberoendet.
Även om den aktuella lågkonjunkturen är extrem finns åtminstone en likhet med en normal inbromsning. Precis som vanligt släpar arbetsmarknaden efter. Varsel och uppsägningar kommer inte lika snabbt som rapporter om minskad orderingång hos företagen. Det är därför arbetslösheten fortfarande är förhållandevis låg, men redan nästa år väntas den stiga till höga 10,7 procent.
Inget tyder på att Sverige kommer att få någon draghjälp utifrån. Den västliga samarbetsorganisationen OECD kom i går med en motsvarande pessimistisk bedömning för andra rika länder. Västvärldens ekonomier befinner sig i den djupaste och bredaste nedgången på över 50 år, och arbetslösheten kommer att nå tvåsiffriga tal i såväl USA som euroområdet.
Att börsen gått upp på sistone är inte en signal om att det värsta ligger bakom oss. Tvärtom kommer situationen av allt att döma att bli värre.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har redan fått lägga det mesta åt sidan för att inrikta sig på att dämpa krisens verkningar. Lyckligtvis är de offentliga finanserna i ett betydligt bättre skick än under 1990-talet, vilket innebär att Sverige kan göra mer för att väga upp det dramatiska fallet i den privata sektorn. En kombination av skattesänkningar och mer pengar till kommunerna och landstingen borde annonseras redan i vårbudgeten.
När arbetslösheten stiger minskar kommunernas och landstingens skatteintäkter, och om de inte kompenseras för det av staten tvingas de till uppsägningar. Det skulle fördjupa och förlänga problemen. En bättre krispolitik vore att låta budgetunderskottet växa tillfälligt, så att sysselsättningen i den offentliga sektorn hålls kvar på nuvarande nivå. När ekonomin senare återhämtar sig kommer underskottet automatiskt att gå tillbaka.
Alla rika länder som har råd att göra större insatser bör i detta svåra läge överväga det. Ju fler som deltar i stimulanspolitiken, desto större effekt kommer den att få. USA:s president Barack Obama har rätt när han inför torsdagens G20-möte i London efterlyser mer från Europa.
Såväl ekonomiska som politiska skäl talar för att EU:s ledare borde lyssna på Obama. Nedgången är betydligt större än vad alla räknat med och det finns inte så mycket mer som världens centralbanker kan göra, eftersom styrräntorna redan är rekordlåga. Därför faller ansvaret på finansministrarna.
Det vore mycket illa om Barack Obamas första resa till Europa slutade med oenighet i denna viktiga fråga. En växande transatlantisk klyfta kan påverka handelspolitiken. Europa och USA borde i stället arbeta gemensamt för att motverka den tilltagande protektionismen.
Det sista som behövs just nu är att den ekonomiska krisen skapar ett internationellt politiskt stillestånd.
DN