Greklands regering enades på torsdagskvällen om ett nytt fyraårigt åtstramningspaket. Och i går röstade den tyska förbundsdagen ja till att låna ut många fler miljarder till grekerna.

Eurokrisen är alltså över? Fel.

Efter ett år av nödåtgärder mot ett massivt budgetunderskott och en skenande statsskuld är Grekland fortfarande i brant utförsbacke. Det senaste sparprogrammet innehåller tiotusentals färre jobb i offentliga sektorn, kapade sociala förmåner och höjda skatter. Dessutom ska tidigare utlovade privatiseringar av statliga företag och tillgångar äntligen inledas.

Allt detta är förutsättningar för att EU och Internationella valutafonden, IMF, ska hjälpa till. Ännu är dock inte striden avgjord om hur. Tyskland, som på grund av sin storlek alltid får betala mest, har under veckan grälat öppet med Europeiska centralbanken, ECB. Frankrike står nära ECB, Nederländerna och Finland i det tyska lägret.

Fredagens tyska förbundsdagsbeslut är villkorat. Grekerna måste sköta sina reformåtaganden och acceptera internationell övervakning av privatiseringarna. Därutöver kräver Tyskland att banker och andra privata investerare ”frivilligt” deltar i att lätta på den grekiska skuldbördan genom att löptiden på statsobligationer förlängs. I ett räddningspaket på 120 miljarder euro skulle den privata delen av bördan vara en fjärdedel.

För ECB har allt tal om skuldnedskrivning, även denna ”mjuka” variant, varit tabu. Dels sitter centralbanken själv på stora mängder grekiska statspapper, dels varnar man för att krissmittan ska spridas till andra länder.

Ett antal frågor kvarstår. För det första vet ingen hur glada de privata investerarna blir över erbjudandet. ECB utesluter tvång. De stora kreditvärderingsinstituten varnar för att även en mjuk skuldnedskrivning kan likställas med statsbankrutt, med allvarliga följder för grekiska banker.

För det andra är det osäkert om Grekland klarar sitt beting. Regeringen har hittills gjort relativt stora nedskärningar men stapplat fram med strukturreformer och privatiseringar. Statistik som kom i veckan visade åter att inget går åt rätt håll. Tillväxten stod still första kvartalet i år, och jämfört med samma period 2010 krympte ekonomin med 5,5 procent.

Statsskulden är på väg över 150 procent av BNP. För att betala skulle grekerna behöva ett par decennier av drömlik tillväxt, vilket är svårt att kombinera med brutala nedskärningar.

För det tredje måste det grekiska folket vara med på noterna. Utan tvekan är Greklands kris till stor del självförvållad. Löner och levnadsstandard steg efter eurointrädet raskt mot Europasnittet utan att det motsvarades av ökad produktivitet. Men om det i längden är politiskt möjligt att göra det som behövs ekonomiskt återstår att se. Socialistpartiets ministrar och parlamentsledamöter är redan svår­övertalade, för att inte tala om facket.

Att låta Grekland lämna eurosamarbetet är ett uselt alternativ. Men det finns också politiska faror med att Tyskland och andra länder håller grekerna under armarna i åratal. Väljarna i norra Europa är inte särskilt ivriga att skyffla skattepengar söderut. Både EU-motstånd och politikerförakt kan öka och öppna vägen för populistiska orosstiftare.

Grekland klarar inte sitt skuldberg på egen hand. I stället för att låta krisen harva på i all oändlighet borde problemets kärna angripas. Finansmarknader och ekonomer räknar redan med att skulderna måste skrivas ned, förr eller senare. Det är bättre att göra det medan det finns några privata investerare kvar att dela notan med.