Ledande kristdemokrater vill tvätta bort stämpeln av ett förbudsparti. Men de konkreta förslagen lyser med sin frånvaro.
I ett antal uppmärksammade artiklar och tal har Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund ställt vad han kallar ”Sveriges radikala elit” mot ”verklighetens folk”. Vanliga människor ska få leva sina liv i fred utan att klåfingriga åsiktsmaskiner och politiker lägger sig i, menar Hägglund.
Tillsammans med statsrådskollegerna Maria Larsson och Mats Odell lanserade partiledaren i går ett antal åtgärder för att öka friheten i vardagen för ”verklighetens folk” (DN Debatt 19/9). Den som hade förväntat sig en radikal sakpolitisk förskjutning som kunde matcha det höga tonläget blev besviken.
Huvudnumret i Kristdemokraternas utspel handlar om marginella förändringar av reglerna kring alkoholförsäljning. Bland annat ska restaurangägare kunna krydda och ombuteljera brännvin efter eget recept. Men samtliga alkoholreformer som KD föreslår ingår i en utredning om ny alkohollag som presenterades för folkhälsominister Maria Larsson i mars.
Någon verklig förändring av den statliga alkoholpolitiken är det inte tal om. Systembolagets monopol eller öppettider nämns inte i artikeln. Frågan om gårdsförsäljning av vin tas heller inte upp.
Försöken att framställa Kristdemokraterna som ett mindre förbudsorienterat parti rimmar illa med dess historia och kyrkliga bas. I EU-valet drev första namnet Ella Bohlin frågorna om minskade införselkvoter av alkohol och exportförbud för snus. Vidare föreslår partiets högsta ledning att den statliga filmcensuren för vuxna slopas. Ingen större nyhet eftersom en statlig utredning kom fram till just det redan i juni.
Förslagen om att myndigheter ska kunna straffas om de inte uppfyller sina åtaganden gentemot medborgaren är bra men diffusa. Inga konkreta lättnader av befintlig lagstiftning läggs fram.
Hägglunds utspel om ”verklighetens folk” har ända sedan lanseringen på rikstinget i juni framstått som en skrivbordsprodukt. Det är en skapelse av konservativa partistrateger i Stockholm, inte en genuin önskan om förändring sprungen ur den kristliga väljarbasen.
Att ställa ett odefinerat ”etablissemang” mot ” vanligt folk” är populistiskt. Det är inte konstigt att Sverigedemokraterna hakat på utspelen som dessutom ter sig väl aparta när de kommer från ett väletablerat regeringsparti.
Den offensiva tonen i Hägglunds utspel påminner inte om hans tidigare ofta varma och roliga tal. Den kristdemokratiska humanismen och solidariteten, som Alf Svensson ofta framhöll under sina 20 år som partiledare, finns det inte mycket spår av. Hägglund spelar högt med partiets sociala patos.
Strategin – att fylla det tomrum som Moderaterna lämnat efter sig på den politiska högerflanken – kan lyckas. Den mediala uppmärksamheten gör att fler får upp ögonen för partiet, som balanserar på fyraprocentsspärren. Men frågan är om de väljare som känner sig övergivna av de nya Moderaterna bryr sig om Hägglunds polemik mot vad han kallar ”åsiktseliten”. Avsaknaden av reella förslag om markant sänkta skatter, ett bättre företagsklimat, större egenansvar och ett starkare försvar, gör att många gammelmoderater nog rycker på axlarna.
Det är heller inte särskilt troligt att ”verklighetens folk” (om man med det menar arbetande barnfamiljer) verkligen bryr sig om vad kulturskribenter i Stockholm tycker om deras leverne.
Av allt att döma är KD:s höga tonläge en innehållslös pr-strategi. En politik för skrivbordet snarare än köksbordet.
DN 19/10 2009