För den som undrar hur socialdemokraterna önskar sig valrörelsen ger LO:s senaste kampanj en god indikation. På affischer och annan betald reklamplats har Landsorganisationen under den gångna veckan sjungit kollektivavtalens lov. Budskapet har inte handlat om att lyfta fram fördelarna med sådana avtal, utan att måla upp ett skräckbild av alternativen: drastiskt sänkta löner, fördubblad arbetstid och diktat ovanifrån.
Det är svårt att veta vem LO slåss mot. I riksdagen finns inget parti som vill förbjuda kollektivavtalen. Inte ens på den tiden då moderaterna leddes av Bo Lundgren och Carl Bildt var detta partiets politik. Den mest radikala borgerliga åsikten i detta ämne har varit att uppmuntra en mångfald av avtalsformer.
Svenskt Näringsliv då? Ja, denna arbetsgivarorganisation har som affärsidé att hjälpa sina förbund att teckna just kollektivavtal, så det kan knappast vara denna institution LO slåss mot.
Vad facket bedriver är snarare ett slags skuggboxning. Den ska frammana en fiende som inte finns och elda upp svenskarna mot en verklighet som knappast existerar.
Visst finns företagare utan kollektivavtal som behandlar sina anställda dåligt, men det finns också arbetsgivare med en nära relation till facket som gör detsamma. Frågan är dock hur representativa dessa är. De flesta svenskar känner sig nog främmande för den patronkultur som LO målar upp.
Än märkligare blir kampanjen när man betänker hur LO förhållit sig till arbetsmarknadsfrågor sedan 1970-talets början. I stället för att försvara förhandlingsmodellen med arbetsgivarna, som utgör basen för kollektivavtalen, har man gång på gång krävt lagstiftning från riksdagen.
På 70-talet översköljdes Sverige med paragrafer som reglerade anställningar, medbestämmande, arbetsmiljö och semester - frågor som tidigare styrdes genom kollektivavtalen. Detta var en brott mot den klassiska svenska modellen, som arbetarrörelsen annars brukar hylla i sina högtidstal.
I dag har LO en liknande dubbelagenda. I sin marknadsföring varnar man för hoten mot kollektivavtalen, samtidigt som den gamle avtalssekretaren Hans Karlsson förbereder ny lagstiftning från sin position som arbetsmarknadsminister.
Just nu sveper en våg av regler över det svenska näringslivet. Inte sedan 70-talet har regeringen varit så aktiv i att undergräva avtalsbildningen.
Rätt till heltid, rätt till deltid och rätt till tjänstledighet för att söka nytt jobb är bara några exempel från den senaste mandatperioden. Mot dessa lagförslag hörs inga protester från LO, trots att de nya paragraferna försvagar kollektivavtalen.
LO:s hållning kan därför bäst beskrivas som ett slags à la carte-inställning. När det gällde att försvara Byggnads maktmonopol i Vaxholm använde man kollektivavtalen som ett slagträ, men i andra fall är de inte lika viktiga.
Den aktuella reklamkampanjen talar tyst om denna flexibilitet. Dess syfte är inte att resonera utan att jaga upp stämningen inför valet i höst. Trots att moderaterna har övergivit varenda kontroversiell ståndpunkt om arbetsmarknaden, låter det på LO som om Fredrik Reinfeldt trappat upp "kriget mot löntagarna".
De tycks vara nervösa på Norra Bantorget. Inte för att arbetsgivarna ska bedriva rovdrift på sina medarbetare utan för att socialdemokraterna ska förlora regeringsmakten. Där partiintresset går in går löntagarintresset ut.
DN 26/3 2006