Den som tvivlar på att det trots allt sker framsteg i världen kan hämta tröst i det kraftfulla försvar för religionsfrihet som publicerades av ledande svenska kristna på DN Debatt i går.

I ett sekulariserat samhälle kan det verka självklart att religiösa personer försvarar religionsfriheten. Av ungefär samma skäl som företagare är för näringsfrihet och arbetare för föreningsrätten: det ligger i deras intresse.

Men religionsfrihet är ingen självklar idé för troende, åtminstone inte för missionerande religiösa som anser sig besitta universella sanningar. Har man upptäckt vägen till evigt liv vill man gärna dela med sig till andra. Enorma mängder av blod har flutit genom historien för att sprida detta härliga budskap till hedningar och otrogna.

I det pragmatiska Sverige har processen varit mindre våldsam. Även om svenska protestanter har slagit ihjäl betydande mängder av katoliker utanför landets gränser var den inhemska reformationen en tämligen stillsam affär. Linköpings blodbad år 1600, där fem adelsmän som stödde Sigismund avrättades, var en dramatisk höjdpunkt.

Men den svenska statskyrkan har ändå inte, som biskop emeritus Caroline Krook och hennes medförfattare påpekar i sin debattartikel, varit någon förkämpe för religionsfrihet. Såväl katolicism som frikyrkorörelse har bekämpats. Först 1951 stadgades det i lag att religionsfrihet råder i Sverige. Ännu är kungafamiljen, som måste vara av den rena evangeliska läran, undantagen.

Separationen av stat och kyrka vid millennieskiftet innebar det definitiva slutet för Svenska kyrkans monopolställning. Om än dominerande har man blivit en av flera likvärdiga aktörer på marknaden. Och upptäckt att det finns gemensamma branschintressen. I ett sekulariserat samhälle gäller det att försvara religionen som sådan, vilket leder till att kristna sträcker ut handen till judar och muslimer och ställer sig bakom till exempel rätten till kosher- och halalslakt.

Trots det bakomliggande egenintresset vore det fel att uppfatta religionsfriheten som en rättighet som enbart är till för att skydda de religiösa. Denna föreställning har bland annat torgförts av medlemmar i föreningen Humanisterna, som menar att religionsfriheten har spelat ut sin roll i det moderna demokratiska samhället.

Utan tvivel skyddar religionsfriheten (liksom yttrandefriheten) en rad obehagliga fenomen: fundamentalistiska sekter, indoktrinering av barn, patriarkalt förtryck av olika slag. Men att avskaffa religionsfriheten för att bättre kunna ta itu med dessa problem vore som att hugga av sig handen för att man har ont i fingret.

Religionsfriheten skyddar nämligen också resten av samhället mot religionens maktanspråk. Den ger förvisso frihet åt de religiösa, men den förbinder dem också att respektera andras människors tro eller icke-tro, vilket är ett av de avgörande framstegen i mänsklighetens historia.

Det är knappast en tillfällighet att USA, det land som tidigast utvecklat religiös tolerans, också varit historiskt ledande när det gäller demokratisk och ekonomisk utveckling. När människor slutar kriga med varandra över vilken gud man ska dyrka frigörs starka krafter.

Religionsfrihet är med rätta inskrivet i såväl Europakonventionen som i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna av principiella skäl. Men det är också en enskild rättighet som är nyttig för det mänskliga kollektivet.