Alla som jobbar ska betala för och omfattas av det ekonomiska skyddet vid arbetslöshet. Regeringen bör snabba på införandet av en obligatorisk a-kassa.
Alliansen gick 2006 till val på att införa en fullständig arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla på arbetsmarknaden. Men främst genom moderat motstånd har frågan kommit att dras i långbänk.
Nyligen kom en tredje delrapport i socialförsäkringsutredningen som ska ligga klar i maj 2013. I den förespråkar förra statssekreteraren på arbetsmarknadsdepartementet, moderaten Eva Uddén Sonnegård, att en obligatorisk a-kassa inte ska införas. Det främsta argumentet handlar inte om vilket skydd arbetstagarna ska ha utan om fackens roll: ”Fackförbundens engagemang i arbetslöshetsfrågor förstärks om a-kassorna har ansvaret för arbetslöshetsförsäkringen och finansieringen baseras på differentierade egenavgifter”, skriver Eva Uddén Sonnegård.
Därmed går hon emot Långtidsutredningen som i sitt huvudbetänkande i januari 2011 finner starka skäl för en obligatorisk försäkring.
Den omläggning av a-kassesystemet som alliansen införde gav högre andel egenfinansiering och stora skillnader i avgifter mellan olika a-kassor. Tanken var att kraven på lönehöjningar skulle hållas tillbaka inom de yrken där efterfrågan på arbetskraft är svag och risken för arbetslöshet därmed också är hög.
Det finns en logik i det resonemanget. För att det ska fungera krävs dock en betydligt starkare koppling mellan det avtalsområde där individen är anställd och den a-kassa han eller hon i verkligheten är medlem i, konstaterades i Långtidsutredningen.
Men det främsta problemet med reformen var att den urholkade tryggheten. Färre bidrar till att betala till systemet, samtidigt som fler förlorat stora delar av sitt ekonomiska skydd. Runt 400.000 personer lämnade a-kassorna 2007. Sedan tidigare stod 500.000 utanför. Raset har inte tagits igen, 30 procent av arbetskraften saknade medlemskap i a-kassa 2010.
Enligt en studie av Anders Kjellberg, professor vid sociologiska institutionen i Lund, var dels de yngsta, dels de äldsta på arbetsmarknaden särskilt benägna att lämna försäkringen. Regeringen påpekar själv i budgetpropositionen för 2011 att ”personer som har en hög risk att bli arbetslösa och som har ett stort behov av ersättning vid arbetslöshet är överrepresenterade bland dem som lämnat arbetslöshetskassorna”.
I andra änden valde de med säkrast ställning på arbetsmarknaden i högre grad än andra att stå utanför.
De med lägre löner i yrken där avgiften till a-kassan är hög har svårt att ekonomiskt motivera medlemskapet. De med trygga jobb och med stort sparat kapital väljer samtidigt att inte vara med och betala till systemet. Här finns dessutom möjligheten att gå med igen om man ser att risken för arbetslöshet inom det egna yrket ökar, vilket gör att finansieringen urholkas.
Stat och kommun får ändå en stor del av kostnaden. Även den som står utanför a-kassan får ett grundbelopp på 320 kronor om dagen, och till det kommer kostnader för socialbidrag. Långtidsutredningen konstaterar att kommunernas försörjningsstöd i praktiken för många fungerar som en arbetslöshetsersättning då fyra av tio behöver bistånd på grund av arbetslöshet.
Det är märkligt att andra skyddsnät i samhället ska användas för det som borde vara arbetslöshetsförsäkringens funktion. Det naturliga i en svensk modell är obligatorisk a-kassa, som långsiktigt finansieras av alla på arbetsmarknaden.
De teoretiska argumenten för vilken lösning som är effektivast för att få fler i arbete kan vridas på fram och tillbaka. Men precis som alla omfattas av ett sjukförsäkringsskydd bör alla vara med att betala för och ha rätt till ekonomisk trygghet vid arbetslöshet.