Huvudledare

Skydda demokratin

Nazistiska Svenska motståndsrörelsen på marsch i Stockholm.
Nazistiska Svenska motståndsrörelsen på marsch i Stockholm. Foto: Jessica Gow/TT

Demonstrationen i Kärrtorp som angreps av nazister föranleddes av att högerextremt klotter länge solkat förorten. Nedsmutsningen har fortsatt. Och redan samma dag som attacken ägde rum fanns ett tydligt motbudskap skrivet på en betongvägg i Kärrtorps centrum: ”Hugg en nasse!! AFA”.

Är knivarnas, gatstenarnas och hatets språk en växande del av den politiska debatten? I en tredjedel av alla kommuner och landsting utsätts politiker för våld eller hot. Det framkommer i den undersökning från SKL som Dagens Nyheter skrev om i går.

Siffrorna bekräftar en bild som länge varit känd. Det är farligt att vara politiker. Den som höjer rösten för att diskutera och bekämpa samhälleliga problem löper risker, även i detta skydd­ade hörn av världen.

En undersökning från 2011 visade att riksdagsledamöterna var de folkvalda som var värst utsatta. Av dem uppgav 36 procent att de mött trakasserier, hot eller våld. Sverigedemokratiska politiker stack ut: nästan hälften uppgav sig ha drabbats.

Nu befinner vi oss i det som kallas supervalåret, vilket fått Säpo att varna för en ökad hotbild. I Göteborg hålls dessutom folkomröstning om den kontroversiella trängselskatten. Det får Bengt-Olof Berggren, chef för stadens Kunskapscentrum mot organiserad brottslighet, att tala om en krutdurk. ”Jag är verkligen orolig”, säger han till tidningen GP.

Demokratiska val borde locka fram människans bästa sidor, inte de sämsta. Det är bedrövligt att några tycker sig ha rätt att försöka påverka beslutsprocessen med rå styrka. Men tyvärr kommer allt fler tecken på att hatet och våldet fått fäste inte bara i den polit­iska dagsdebatten utan som generellt påtryckningsmedel i andra offentliga sammanhang.

I februari i fjol vittnade ett stort antal kvinnor, som Maria Sveland, Anna Hedenmo, Ann-Charlotte Marteus och Åsa Lindeborg, om den hatstorm som regelbundet väller över dem.

Angreppen mot synagogor och mosk­éer gör tillvaron osäker för tusentals svenska troende. Muslimer och judar som bär religiösa symboler trakasseras på gatorna. ”Det är en tidsfråga tills det blir en allvarlig skada eller någon dör”, sa Helena Hummasten, ordförande för Sveriges muslimska råd, till Sveriges Radio i veckan.

Högerextrema och främlingsfientliga sajter som Avpixlat och Exponerat sätter, inte minst i kommentarsfälten, ständigt nya prejudikat i hur lågt man kan sjunka när det gäller att uttala sig om meningsmotståndare och människor av annan härkomst än den egna.

På vänsterkanten flirtas det hejdlöst med vålds- och revolutionsromantik. Vänsterpartiets ungdomsförbund utesluter medlemmar, ibland till och med lokala ordförande, som visar sig sympatisera med galenpannor som Revolutionära fronten.

I sociala medier tävlar vänster­debattörer i hur långt de kan gå för att retoriskt närma sig den autonoma våldsbejakande rörelsen när det gäller att uttrycka hat mot bland andra Sverige­demokrater.

Den största skiljelinjen inom svensk politik går inte mellan höger och vänster utan mellan de många som vill förändra samhället på demokratisk väg och de få som vill använda våld.
På båda sidor anses att ändamålen helgar medlen. Extremhögern säger att våldet är nödvändigt för att skydda landet mot ”Sverigefiender” och för att skydda sig mot vänsterns attacker. Våldsvänstern ser allt som tillåtet i klasskampens namn – och måste ju dessutom försvara sig mot den extrema högern.

Nyligen föreslog demokratiminister Birgitta Ohlsson att straffen ska skärpas mot dem som hotar politiker. Hon fick mothugg av justitieminister Beatrice Ask, som menar att de folkvalda inte ska särbehandlas gentemot ”andra samhällsbärare”.

Men redan i dag hanteras olika grupper olika av den svenska rättvisan. Hatbrott ger strängare straff. Det gör även våld och hot mot tjänsteman samt terror­ism, ett brott som syftar till att sprida skräck i ett samhälle. På samma sätt bör man bedöma trakasserier mot pol­itiker – en brottslighet som slår direkt mot den demokratiska idén.

Blicken måste dock höjas från Birgitta Ohlssons aldrig så viktiga synvinkel. Det är inte bara folkvalda som behöver skyddas, det är hela det demokratiska samtalet. Polisen måste bli betydligt bättre på att bekämpa hot och våld även mot debattörer, journalister och aktivister.

De få extremisterna får aldrig prägla de mångas samhälle.