Vad får en grupp svenskar att dras till en av 1900-talets värsta massmördare? Den frågan ställde Forum för levande historia i en viktig utställning som presenterades förra hösten.
Massmördaren i fråga var Pol Pot, Kambodjas diktator mellan 1975 och 1979. Under honom miste 1,7 miljoner människor livet, vilket motsvarar en femtedel av landets befolkning.
För omvärlden stod det tidigt klart att något fasansfullt höll på att hända när Pol Pots röda khmerer tog över, även om regimen snabbt stängde Kambodjas gränser. I Sverige talade tidningar i maj 1975 om ”skakande rapporter”, ”fasorna i Kambodja” och ”blodsvägen mot kommunistdiktatur”.
Ändå fanns det en grupp svenskar – ofta med en bakgrund i Vietnamrörelsen – som aktivt ställde sig bakom Pol Pot. Forum för levande historia tar i sin utställning upp fyra av dessa personer som 1978 reste till Kambodja på inbjudan av regimen. I besöket ingick en middag med diktatorn.
När gruppen kom tillbaka till Sverige ägnade sig medlemmarna åt att i föredrag och tidningsartiklar lovorda den kambodjanska revolutionen.
Levande historia använder de fyra som exempel på hur ideologiska skygglappar kan få människor att försvara de mest förfärande brott. Därmed berör man ett centralt och återkommande tema i forskningen kring 1900-talets massdödande: vad som får omvärlden att acceptera, ursäkta eller försvara folkmord.
Att förklara ett sådant förvridet förhållande till ondskan är en naturlig frågeställning för en myndighet som har som uppgift att informera om brott mot mänskligheten.
Ändå har Forum för levande historia i dagarna fått hård kritik av Justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger. Kritiken går ut på att myndigheten ska ha förlöjligat de fyra svenskarna och utsatt dem för missaktning. Enligt JO Axberger saknar myndigheten insikt om de rättsliga begränsningar som gäller för statliga institutioner.
JO:s kritik mot en ironisk kampanjfilm, som producerades i samband med Kambodjautställningen, är väntad och korrekt. Men i övrigt skjuter Axberger över målet och gör en märkligt snäv tolkning av rättsläget. Grundlagen ger myndigheter inom informationsområdet möjligheter att på ett sakligt sätt informera inte bara om faktiska historiska förbrytelser utan även om personer som öppet solidariserat sig med brotten.
De fyra svenskarna som reste till Kambodja – Gunnar Bergström, Hedda Ekerwald, Jan Myrdal och Marita Wikander – var alla ledargestalter inom FNL-rörelsen och tongivande i vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea.
De ska inte betraktas som vilka privatpersoner som helst, vilket JO tycks göra, utan som drivna offentliga debattörer, även långt efter resan till Kambodja (undantaget är Gunnar Bergström som offentligt tagit avstånd från sitt tidigare engagemang, vilket påpekas i utställningen).
Att Forum för levande historia informerar om gruppens samröre med Pol Pot är därför försvarbart och ligger i linje med hur man tidigare namngivit enskilda svenskar som haft samröre med nazismen.
JO-kritiken reser dock frågan om myndighetsformen är den bästa för Levande historia. Det finns goda skäl för staten att finansiera ett forum för upplysning och reflektion kring 1900-talets värsta förbrytelser. Men då är det förmodligen bättre att fondera medel till en stiftelse som självständigt och seriöst kan bedriva arbetet – utan de restriktioner som myndighetsrollen kan föra med sig.
Att historierevisionister försöker tysta forumet med JO-anmälningar förvånar inte. Men det vore djupt olyckligt om de ansvariga nu faller för trycket och ställer in verksamheten.