Centerpartiet, brukade man säga en gång i tiden, är ett parti för de långsamma i landet. Det var inte fullt så nedlåtande som det kan låta.

Långsam är inte detsamma som dum. Thorbjörn Fälldin vann debatt efter debatt med Olof Palme genom att dra ner på tempot. Han gjorde Centern till det största borgerliga partiet genom att inte vilja rusa in i kärnkraftssamhället. Och även om det var svårt att förstå exakt vad lokalsamhället var fanns det många i sjuttiotalets Sverige som ansåg att moderniseringen av landet gått alldeles för fort.

I dag finns det något hetsigt över Centerpartiet. Partiledaren Maud Olofsson pratar fort och verkar ständigt ha bråttom. Plötsligt har det gamla bondepartiet blivit det mest marknadsliberala i riksdagen, driver federalism och uppluckring av arbetsrätten. Näringsministern är också helt osentimental när det gäller Saab; att öppna företagsakuter för krisbranscher som under sjuttiotalet är det inte längre tal om. Däremot har man börjat dagtinga i partiets viktigaste profilfråga: kärnkraften.

Till skillnad från de nya Moderaterna är inte Stureplanscentern någon succé. Väljarna tycks mest förvirrade. Opinionssiffrorna ligger nu farligt nära fyraprocentsspärren.

Ironiskt nog är Maud Olofsson på många sätt mer trogen bonderörelsens traditioner än vad Thorbjörn Fälldin var. Innan han blev partiledare var Centern ett tämligen krasst intresseparti för bönder och bensinmacksföreståndare.

Partiets ideologiska hållning avgjordes av vad som gynnade de egna väljargrupperna. ATP var dåligt eftersom bönder och småföretagare inte omfattades, statliga jordbruksubventioner var bra eftersom de var nödvändiga för lantbruket. Och om regeringen var socialdemokratisk eller borgerlig spelade mindre roll, bara politiken var bra för Centerväljarna.

Fälldin vände upp och ner på allt detta genom att föra in en moralisk dimension i politiken. Ett parti med rötterna i modernäringen, menade han, kunde inte acceptera en kärnkraftspolitik som innebar att ett giftigt arv överlämnades till kommande generationer. Denna hållning gjorde honom till statsminister men gjorde det samtidigt omöjligt för de borgerliga partierna att regera ihop.

Till skillnad från Fälldin har Maud Olofsson gjort sitt bästa för att hålla samman den borgerliga regeringen. Men priset har blivit högt. I samarbetets namn har hon mjukat upp partiets inställning till kärnkraften – eller åtminstone till att diskutera kärnkraften. Det är välkommet. Men hon har också accepterat byggandet av motorvägsprojektet Förbifart Stockholm, vilket försvagat Centerns möjlighet att uppträda som det borgerliga miljöpartiet.

Maud Olofsson har inte heller haft någon framgång med ambitionen att bli ett intresseparti för småföretagare. Det var visserligen en god tanke i ett land där fackföreningar och storföretag ofta har gjort upp över huvudet på mindre entreprenörer. Men så länge Moderaterna anser att det är viktigare att strama åt socialförsäkringarna än att lätta på lagen om anställningstrygghet kommer Maud Olofsson att förbli en ropande röst i öknen.

Kanske det är dags för ledningen att dra ner på tempot och fundera över arvet efter Thorbjörn Fälldin. Det är bra att vara flexibel, men väljarna måste också känna att en förändring är trovärdig och ger resultat.