Oppositionen rasar i opinionen i Stockholm, Göteborg och Malmö. Orsaken är att de rödgrönas svar på storstadsbornas alla frågor är höjda skatter.
Dramatiken i DN/ Synovates opinionsmätning i går, fredag, gick inte att ta fel på. Regeringspartierna tog en knapp ledning över de rödgröna efter att i evigheter ha legat långt efter.
Vad har hänt? Ett svar är att de borgerligas stöd bland människor under 45 år har ökat kraftigt. Ett annat är att storstadslänen Stockholm, Västra Götaland och Skåne resolut har ställt sig på alliansregeringens sida. Där har det ganska jämna läget i april förbytts i en borgerlig ledning på över 20 procentenheter. Om huvudstaden har varit ett socialdemokratiskt problembarn verkar det nu finnas syskon i Göteborg och Malmö.
Redan i eftervalsanalysen 2006 identifierade de sin egen storstadspolitik som en nyckel till nederlaget. S har därefter ägnat åtskilliga tal och debattartiklar åt metropolitanerna, och på kongressen i höstas antogs ett nytt storstadspolitiskt program.
Till ingen nytta, om man ska tro DN/ Synovate och andra opinionsinstitut. Skälet är att politiken har packats om men att innehållet är detsamma.
Inför förra valet förvred den infekterade debatten om trängselskatten perspektiven i Stockholm. Där fanns dock även andra faktorer. Under socialdemokratisk regeringsmakt hade Stockholms län fått 20 procent av Sveriges invånare, 30 procent av inkomsterna och 40 procent av skatterna.
Fastighetsskatten, den kommunala skatteutjämningen, allt samverkade till att ge stockholmarna huvudvärk. Inkomsterna är högre i Stockholm – men också kostnaderna, inte bara för bostäder och försäkringar. Det medverkar till skepsis mot skattehöjningar.
Alliansregeringen har i någon mån förändrat skattebalansen i riket till storstadsområdenas fördel, men har samtidigt sänkt inkomstskatterna för alla som arbetar. De rödgröna partierna är tills vidare överens om att behålla större delen av det jobbskatteavdrag de hela tiden högljutt har dömt ut. I gengäld vill de höja andra skatter i storstäderna och ta bort det rutavdrag som är mest populärt där.
För skatterna ska nu höjas på ”dyra” villor, ”höga” inkomster och ”förmögenheter”. De flesta som får betala mer bor i Stockholm, resten i Västra Götaland och Skåne, och många av dem uppfattar sig inte som rika. Och om det stämde att det bara drabbade några få skulle det inte ge några pengar att tala om till statskassan, utan bara vara straffskatter på storstadsbor.
I Stockholms stad vill Socialdemokraterna höja kommunalskatten med 60 öre. Och i Stockholms läns landsting utsåg S det framgångsrika kommunalrådet från Nynäshamn, Ilija Batljan, till förstanamn på valsedeln. Men när han förklarade att landstingsskatten inte borde öka blev han offentligt chikanerad av partikamraterna. ”Högersossen” fick rätta in sig i ledet.
För Vänsterpartiet har skattehöjningar ett egenvärde, ju mer, desto bättre. Dessvärre följer Socialdemokraterna med. Det är svårt att se att välfärden under de borgerliga åren blivit så dålig i Stockholm att skattehöjningar behövs.
Om de rödgröna hackar sig framåt i skattepolitiken går det sämre med Förbifart Stockholm. Eftersom oenigheten är total har de tre partierna landat i kravet på en folkomröstning. Dels havererade samarbetet. Dels undrade många stockholmare varför det alltid blir sådant tjafs när det ska byggas infrastruktur just i deras region.
Sveriges tre storstadslän är inte homogena. I Stockholm är tjänstesektorn stor, och krisen har därför blivit mildare där än i exempelvis industristaden Göteborg.
Men det finns också gemensamma känslor. De rödgrönas problem är att de inte förstår dem.
DN 29/5 2010