Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Släpp bombplanen

Ekonomiska sanktioner är ett tveeggat vapen. Dels träffar de fler än den regim som är måltavlan. Dels kan minskat utbud av en exportvara – som olja – höja priset så att det skadar världsekonomin. Oljesanktionerna mot Iran skulle dock i bästa fall kunna vara ett exempel på något som fungerar.

I morgon, onsdag, inleds samtal i Bagdad mellan Iran och det så kallade P5+1 (de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd plus Tyskland). Striden om de misstänkta iranska kärnvapenplanerna utmärktes länge bara av upptrappning, men inför detta möte är stämningen bland diplomater milt optimistisk.

Utan tvivel börjar sanktionerna bita ordentligt. FN har sedan 2006 infört åtgärder i flera steg men utan att få stopp på Irans urananrikning. I år har USA tagit saken till en helt ny nivå genom att blockera transaktioner med den iranska centralbanken; Teheran har nu svårt att få betalt för den oljeexport som står för merparten av statens intäkter. Den 1 juli slutar även EU att köpa iransk olja. Stora importörer i Asien har pressats att krympa sina inköp. Enligt Opec föll oljeproduktionen i Iran med 12 procent första kvartalet, och värre blir det.

Irans ekonomi var i dåligt skick redan från början. Slaget mot oljan har fått valutan att rasa i värde och inflationen att sticka i väg. Den stora frågan är ändå om de ekonomiska problemen och befolkningens missnöje kan få regimen att förhandla seriöst.

Det finns många goda skäl till att Iran inte ska ha kärnvapen. Upprepade hot om att utplåna Israel är ett, risken för att fler länder i en redan instabil region anser sig behöva bomben ett annat.

Iran hävdar att atomenergiprogrammet har uteslutande fredliga syften. Om det hade varit sant skulle regimen inte ha haft någon anledning att vägra låta FN-inspektörerna göra sitt jobb. I stället har Teheran i åratal motarbetat, saboterat och ljugit.

FN:s atomenergiorgan IAEA har trots allt träget kartlagt programmet. Det är ett faktum att Iran har vägrat följa kravet att avbryta urananrikningen, och tvärtom sedan 2010 satsat hårt på att öka mängden med 20-procentig koncentration.

Den nivån är långt över vad som behövs för kärnkraft, och en rejäl bit på väg mot vapenuran. Dessutom finns otaliga tecken på dolda installationer för att testa hur kärnladdningar kan detoneras och att missiler som kan bära dem utvecklas.

Experterna tvivlar på att Iran redan bestämt sig för att producera bomben, men tror att landet har allt som behövs för att nå förmågan. Anthony Cordesman, en av de mest erfarna amerikanska säkerhetspolitiska analytikerna, har lusläst alla IAEA:s sammanställningar och drar också den slutsatsen i en färsk rapport.

Cordesman menar att det inte räcker med att få slut på urananrikningen, eftersom det finns så många delar av kärnprogrammet: ”Iran har kommit för långt, och dess teknologiska bas är för stor.” Aktiviteterna bedrivs så brett att IAEA skulle ha svårt att kontrollera alla. Också urananrikningen kan spridas ut på mindre anläggningar så att den inte går att slå ut med stridsflyg.

Ett militärt angrepp rymmer många fler svårigheter, förutom risken att utlösa en storbrand i regionen. USA och Israel har ändå inte uteslutit ett sådant. De ekonomiska sanktionernas verkningsgrad tyder dock på att de är en mer framkomlig väg.

Omvärlden måste göra det dyrt och svårt för Iran att passera kärnvapentröskeln, men också erbjuda morötter. Det är ingen enkel bytesaffär. Regimen har så många gånger smitit från möjliga uppgörelser att den är svår att lita på.

Iranska eftergifter om urananrikningen räcker därför inte för att lyfta oljesanktionerna. Därtill måste man visa att uppriktiga och stora steg tas bort från kärnvapenvägen.

Ingen förhandling börjar dock vid slutmålet. Om urananrikningen stoppas och FN-inspektionerna kan sätta i gång skapas tid för vettiga samtal om fortsättningen. Att bygga förtroende blir en lång och svår process. Bäst vore att börja i Bagdad.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.