Sverige är det enda land i Europa där det inte är tillåtet att göra skatteavdrag för gåvor. En öppnare attityd skulle sannolikt öka pluralismen i det svenska samhället.
Svenskarna är ovilliga att donera pengar till kultur, rapporterade DN Kultur i går. Enligt en ny rapport från Kulturrådet ger varje svensk bara tio kronor om året till kulturen medan motsvarande siffra i Storbritannien är 140 kronor.
Det är möjligt att britterna i gemen är mer kulturellt intresserade än svenskarna. Men en del av förklaringen är att i Storbritannien, liksom i de flesta europeiska länder, är det tillåtet att göra avdrag för oegennyttiga gåvor till olika typer av ideella verksamheter.
I Sverige är det precis tvärtom. För att kunna göra ett skatteavdrag måste sponsoren kunna bevisa att man gjort en affärsmässig vinst av något slag. År 1989 slöt Pharmacia ett avtal med Kungliga Operan där läkemedelsföretaget donerade en stor summa pengar i utbyte mot att man fick nämna Operan i sin reklam. Men Pharmacia kunde bara dra av en mindre del av beloppet som affärsmässigt motiverad. Resten, det vill säga den beräknade goodwill som samarbetet med Operan skulle medföra, beskattades.
Är det ett viktigt problem? Om man betraktar avdragsrätt för ideella gåvor främst som ett sätt att föra pengar från stora svenska företag till stora statliga eller kommunala kulturinstitutioner måste svaret bli nej.
Men i ett internationellt perspektiv handlar avdragsrätt för gåvor om mer än finansiering av teatrar. Det framgår inte minst av en rapport som kom häromåret: ”Att ge eller beskattas” av Lars Trägårdh och Johan Vamstad från Sektor 3, frivilligorganisationernas tankesmedja.
I de flesta andra länder ger medborgare och företag också pengar till välgörenhetsföreningar, kyrkor, skolor, universitet och en mängd andra verksamheter som ingår i det som brukar betraktas som det civila samhället.
Den stora fördelen med denna avdragsrätt är en ökad pluralism i samhället. Det viktiga är inte de stora etablerade organisationerna och institutionerna, utan stöd till många mindre verksamheter.
Möjligheten att få stöd från många olika håll ökar det civila samhällets självständighet gentemot stora finansiärer, oavsett om det handlar om staten eller stora företag. De idéer om ökad autonomi för högskolor och universitet som nu diskuteras i Sverige är till exempel knappast genomförbara utan att någon form av avdragsrätt för gåvor införs.
I dag är lagarna skrivna så att företag endast får sponsra forskning om man har något affärsmässigt intresse av det. Vore det inte rimligare att företagen uppmuntrades att donera pengar till forskningen på vetenskapens och inte marknadens villkor?
Denna allmänna avdragsrätt för välgörenhet strider mot en stark impuls i det svenska samhället: motviljan mot att bli beroende av välgörenhet, att stå med mössan i hand.
Det är ingen betydelselös invändning. Svenskarna har i val efter val bejakat en allmän välfärdsmodell. Det finns inga tecken på att man vill byta ut den mot ett system med en väsentligt svagare välfärdsstat och en större välgörenhetssektor. USA lyfts ofta fram som ett avskräckande exempel i detta sammanhang.
Men det går att kombinera allmän välfärd med avdrag för donationer till olika former av ideell verksamhet. I såväl Nederländerna och Norge, länder som vi normalt brukar betrakta som jämförbara med Sverige i välfärd, är reglerna kring skatteavdrag utformade så att de gynnar samarbetet mellan stat och civilt samhälle. Det går att styra hur mycket som ges, vem som ger och vem som får ta emot och under vilka former det sker.