För två år sedan var klimatfrågan het. Det fanns inför FN-toppmötet i Köpenhamn en stämning av nu eller aldrig. Efteråt var frågan hur besvikelsen skulle hanteras.

Skulle man hålla fast vid FN-spåret trots det magra resultatet? Eller var hela idén om ett bindande globalt avtal orealistisk?

Inför mötet i Durban som inleds i morgon lever vi alltjämt med baksmällan från Köpenhamn. Få tror denna gång på ett genombrott i förhandlingarna.

Något som trots allt uppnåddes i Köpenhamn var ett ramavtal om åtgärder mot skogsskövling. Rika nationer skulle bidra ekonomiskt till skyddet av hotade skogar i fattiga länder. Mötet i Durban kan föra det arbetet ytterligare några steg framåt. Den stora och svåra frågan om ett globalt bindande avtal om minskade koldioxidutsläpp ligger däremot utom räckhåll.

I USA är det i dag politiskt omöjligt att driva frågan. Problemet är inte bara att det finns många, främst bland republikanerna, som förnekar att koldioxidutsläppen utgör ett problem. Minst lika mycket betyder den nationella självbilden och den utbredda misstron mot FN.

Kina som gått om USA och i dag är det land som släpper ut allra mest koldioxid är lika främmande inför en ordning där landet skulle ge upp en del av sin suveränitet. Inför mötet i Durban offentliggjorde de kinesiska myndigheterna i tisdags ett dokument som sammanfattar landets ståndpunkt.

Kina håller fast vid sitt tidigare åtagande att till 2020 minska sina koldioxidutsläpp i förhållande till BNP med 40–45 procent. Men eftersom tillväxten är hög kommer utsläppen i ton räknat ändå att öka dramatiskt.

Under den kommande femårsperioden är målet att öka den ickefossila delen av energikonsumtionen till 11,4 procent. En högre andel kärnkraft och förnybara energikällor vore positivt. Men vad dessa siffror samtidigt visar är hur extremt beroende Kina är av fossila bränslen. Att kol ensamt i dag står för 70 procent av landets energibehov gör saken än värre.

Andra faktorer som man måste ta hänsyn till vid en analys av klimatfrågan är att kol är billigt och fortfarande finns i mycket stor mängd. Kina fäster dessutom stor vikt vid att kol är en inhemsk energikälla som landet har full kontroll över.

Var ska detta sluta? När vi ser kraften i de kinesiska utsläppsökningarna och samtidigt de till synes oöverstigliga politiska hindren för ett bindande global avtal är det lätt att misströsta. Men i stället för att krampaktigt hålla fast vid idén om det stora bindande avtalet som under överskådlig tid inte kommer att förverkligas måste vi vidga perspektivet.

Avtalen om skydd av skogar visar att förhandlingar inom FN:s ram kan bära frukt. EU kan genom att utveckla sitt system för handel med utsläppsrätter skaffa sig mer erfarenhet av hur ekonomiska styrmedel kan användas.

Forskningen om hur man vid kolkraftverk ska kunna avskilja koldioxid för lagring är omstridd för att den ses som ett sätt att ge det smutsiga kolet bättre rykte. Men vad vi än tycker om det är och förblir koleldningen en realitet. Lika lite som vi ska önsketänka och utgå från att avskiljning av koldioxid blir lösningen på klimatfråga bör vi stänga dörren för denna möjlighet.