Sverige behöver en politik som främjar företagande. Det borde vara en av valets stora kvinnofrågor.
Striden inför årets val till riksdagen handlar i stor utsträckning om kvinnornas röster. Diskussionen rör bland annat kvotering och hushållsnära tjänster, men borde också handla om en betydligt viktigare, men också svårare fråga. Den handlar om att kvinnor har ett fortsatt och besvärande underläge på den svenska arbetsmarknaden.
Dagens Nyheter har tidigare rapporterat om det tydliga könsgap som präglar opinionen inför valet. I gårdagens Svenska Dagbladet publicerades en specialstudie från Sifo som visar samma sak. Om kvinnornas röster avgjorde skulle de rödgröna i dag vinna en klar seger.
Kvinnors åsikter och preferenser kan förstås inte reduceras till en fråga om egenintresse.
Men en orsak till åsiktskillnaderna mellan män och kvinnor är utan tvivel den könssegregerade svenska arbetsmarknaden. Kvinnor arbetar i högre utsträckning i – och är därför mer direkt beroende av – den offentliga sektorn än män. Därför väljer de partier som uppfattas värna deras jobb.
Statistiken talar sitt tydliga språk. I januari i år var 78 procent av de anställda i den kommunala sektorn kvinnor, i den statliga sektorn 51 procent – och i den privata 39 procent. Ungefär så har det sett ut under många år. Ingen förändring har skett efter valet 2006.
Den könsuppdelade svenska arbetsmarknaden består. I jämförelse med många andra länder är den dessutom ovanligt tydlig. Sverige är förvisso ett jämställt land ur många aspekter, men inte ur denna.
Att diskussionen inför årets val handlar om välfärd är därför inte konstigt. De politiska partierna slåss om kvinnornas röster och tror tydligen att det är på så sätt valkampen kommer att avgöras. Men det är ett kortsiktigt sätt att se på saken.
Den könsuppdelade svenska arbetsmarknaden bidrar till att kvinnor har lägre löner och en svagare ställning på arbetsmarknaden än män. Kvinnor skulle tjäna på att bryta beroendet av den offentliga sektorns jobb och behöver därför en politik som främjar nyföretagande. Men här saknas fortfarande besked från både den rödgröna och den borgerliga alliansen.
Under de gångna åren har regeringen visserligen talat en hel del om nyföretagande. Men den omtalade satsningen har i alltför hög grad handlat om särskilda projekt och specialprogram. Näringsminister Maud Olofsson har till exempel lanserat ett så kallat ambassadörsprogram för kvinnliga företagare och en bankdialog om kvinnors företagande. Det har satts i gång studier om regionala företagstöd och kvinnors företagande och innovationer. Det räcker inte.
De rödgröna partierna har också talat vackert om företagande, men säger i praktiken nej till alla förslag som anses stå i motsättning till den traditionella offentlig sektorns verksamhet. Debatten om de hushållsnära tjänsterna är ett närmast övertydligt exempel på hur skiljelinjen går.
Det behövs en bredare och mer genomtänkt politik som syftar till att få i gång fler företag och Sverige. Det handlar om att ta bort trösklar och hinder inom en rad olika områden. Det rör skatter, socialförsäkringar och utbildningspolitik. En insikt om att Sverige är beroende av att fler kvinnor och män i framtiden har lust, vilja och förmåga att förvandla idéer till väl fungerande företag. Det måste också bli lättare att gå fram och tillbaka mellan anställning och egenverksamhet.
I dag står kvinnor för 32 procent av nyföretagandet. Det tyder på att det finns stor lust och vilja att ta steget och starta något eget. Den politiska diskussionen inför årets val borde i högre utsträckning handla om hur kvinnor – och män – på bästa sätt ska uppmuntras att göra verklighet av sina drömmar.
DN 9/3 2010