Riksdagspartiernas grepp om Svenska kyrkan gagnar ingen part. Kyrkan bör inte behandlas annorlunda än andra trossamfund.
För att locka väljare till kyrkovalet på söndag har Svenska kyrkan lanserat en bönewebb. Det går exempelvis att sms:a direkt till Gud. Reklamfilm på tv och bio ingår också i kampanjen. De nytänkande kampanjstrategierna till trots så lär valdeltagandet bland de 5,6 miljoner röstberättigade medlemmarna, återigen, bli genant lågt. Det skapar ett trovärdighetsproblem för de politiska partier som har att nominera kandidater.
Sedan staten och kyrkan formellt skildes åt vid millennieskiftet har två kyrkoval hållits. 2005 röstade 12 procent av de röstberättigade, ned två procentenheter sedan 2001. Hela 36.000 kyrkopolitiker ska tillsättas i församlingar, stift och kyrkomöte vilka motsvarar kommun, landsting och riksdag i den profana världen.
Politiker med anknytning till riksdagspartierna kontrollerar 80 procent av kyrkomötet. För att bli vald krävs ofta partilojalitet men inte nödvändigtvis ett intresse för kyrkan. Det är olyckligt. Kyrkan borde, likt andra trossamfund eller föreningar, styras av engagerade medlemmar som tror på organisationen. Det kan inte vara en nackdel att de människor som bryr sig om verksamheten också styr över den.
Om riksdagspartierna lämnade kyrkovalet skulle deras tomrum fyllas av partier och personer med klara teologiska åsikter. Redan i dag finns flera icke-politiska partier i kyrkomötet. Engagerade medlemmar med bakgrund från riksdagspartierna ska naturligtvis inte stängas ute från kyrkodemokratin men traditionell partipolitik har inget i kyrkan att göra.
Hur kyrkan väljer att organisera sig är upp till medlemmarna själva. Men om de vill minska byråkratin skulle säkerligen antalet förtroendevalda kunna minskas.
Den anglikanska kyrkan i Storbritannien är i det engelska samhället varken en sekt eller en obetydlig förening. För att kunna ställa upp som förtroendevald gäller engagemangskrav i församlingen. Om Svenska kyrkan önskar världsliga ledare med god insikt om verksamheten är det en modell de skulle kunna titta närmare på.
Andra trossamfund i Sverige är befriade från politisk styrning. På samma sätt som riksdagspartierna inte nominerar kandidater till Livets ord eller Missionskyrkan borde de strunta i Svenska kyrkan.
Som en konsekvens av kyrkans politisering har också Sverigedemokraterna fått både plattform och sparringmöjligheter inför nästa års riksdagsval. Föga förvånande storsatsar de nästa söndag och ställer upp med dubbelt så många kandidater som förra gången.
Relationen kyrka–stat borde reformeras på flera sätt. Fortfarande drivs kyrkoavgiften in genom Skatteverket, vilket ger Svenska kyrkan en märklig särställning gentemot andra trossamfund. Det är dags för kyrkan att överta ansvaret för sina egna medlemsavgifter.
Sekularisering, minskande medlemsskaror och avfolkning av glesbygden gör det också allt svårare för Svenska kyrkan att hålla gudshusen i gott skick. Eftersom kyrkorna utgör en omistlig del av det svenska kulturarvet kan man tänka sig att staten övertar ansvaret för kyrkorna och sedan hyr ut byggnaderna till församlingar där det finns en efterfrågan.
En annan variant är att Svenska kyrkan inför ett stödmedlemskap för dem som vill bevara kulturarvet men inte nödvändigtvis delar gudstron. Svenskarnas lama intresse för kyrkovalet visar att politik och religionsutövning inte har med varandra att göra. Lämna kyrkan åt kyrkan.
DN 14/9 2009