I dag träffas EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel. Frågan om – och i så fall hur – EU ska undsätta Grekland kommer sannolikt att dominera diskussionerna. Men det ska också handla om EU:s nya tillväxtstrategi, och den behöver sannerligen diskuteras och förbättras.

EU-kommissionens förslag kallas EU 2020 och handlar om hur unionen ska få en ”smart och hållbar tillväxt”. Strategin innehåller tyvärr alltför många allmänna ord och allt för få konkreta förslag. Det behövs mer handling för att sätta fart på tillväxten, ekonomin och sysselsättningen i Europa. Dessutom krävs skärpt kontroll av att medlemsstaterna genomför det de har lovat.

Det borde EU redan ha insett. För tio år sedan beslutade de dåvarande femton medlemsländerna att unionen skulle bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi år 2010. Det gick inte särskilt bra. Utvärderingen av den så kallade Lissabonstrategin är ingen upplyftande läsning.

Sysselsättningen är fortfarande besvärande låg på många håll. Målet är 70 procents sysselsättning, men av de äldre arbetstagarna – de mellan 55 och 64 år – har bara 46 procent arbete i EU, jämfört med 62 procent i USA och Japan.

Lika illa har det gått för målet rörande forskning. Under tio års tid har EU försökt förmå medlemsländerna att satsa 3 procent av BNP på forskning och utveckling, men snittet ligger på ungefär 1,7. En del medlemsländer – Cypern, Slovakien, Bulgarien, Malta, Grekland, Rumänien, Lettland och Polen – satsar enbart omkring en halv procent. I topp ligger Sverige och Finland på ungefär 3,5 procent.

Trots det dystra utfallet av Lissabonstrategin upprepas målen i den nya strategin för tillväxt. Om tio år – 2020 – ska 3 procent av EU:s BNP investeras i forskning och utveckling. Om tio år ska sysselsättningen vara 75 procent. Dessutom ska klimatmålen (utsläppsminskningarna) och mål för skolundervisning och fattigdomsbekämpning vägleda unionen fram till 2020.

Men varför skulle strategin lyckas denna gång? För att få i gång tillväxten räcker det inte att upprepa vackra mål som ett slags besvärjelse.

Det behövs en tydlig handlingsplan rörande några centrala frågor, där EU verkligen kan göra skillnad. Det handlar till exempel om den inre marknaden, om den fria rörligheten och om infrastruktur för transporter, teknik och kunskap.

EU behöver äntligen få ett gemensamt system för patent, få fart på tjänstemarknaden och få bort de kvarvarande hind­ren för fri rörlighet. Tänk om unionen dessutom lyckas koppla ihop de europeiska järnvägarna, införa en gemensam skatt på koldioxid och ge det europeiska forskningsrådet större muskler. Då kanske tillväxten, sysselsättningen och de gröna investeringarna kan komma i gång.

EU-kommissionen borde dessutom få större makt att kontrollera och följa upp hur det går för medlemsstaterna. På gårdagens DN Debatt presenterade Centerpartiets Lena Ek flera kloka förslag som syftar till att ”sätta tänder på EU:s papperstiger”. Det är till exempel rimligt att medlemsstater som fuskar med mål, eller ljuger om statistik, straffas genom att EU-bidragen minskas. Det ska kosta att medvetet bryta mot gjorda åtaganden.

Men Sveriges kritik mot Barrosos tillväxtstrategi har hittills framför allt handlat om att den borde innehålla ytterligare ett mål, rörande kvinnors sysselsättning. Det är ett bra förslag, men det räcker inte att klubba ännu fler avlägsna mål.

Det finns en stor och outnyttjad potential för hållbar tillväxt och sysselsättning i EU. För att få fart på Europa krävs mindre prat och mer handling.

DN 25/3 2010