Oppositionen måste sluta spela under täcket med Sverigedemokraterna. Regeringen bör inse att den regerar i minoritet och söka överenskommelser med MP och S.
Det var en tuff vårtermin för regeringen Reinfeldt. En uppstudsig opposition satte, med Sverigedemokraternas stöd, käppar i hjulet för några av alliansens kärnfrågor.
Den tänkta sommaravslutningen blev till ett skolgårdsgruff om den känsliga sjukförsäkringen. Det gick så långt att lovet knappt hann börja innan det fick avbrytas för ännu en rond i riksdagen.
Till hösten blir det allvar igen. Då kan en annan viktig regeringsfråga, ett femte steg med jobbskatteavdrag, komma att obstrueras av en samlad opposition. Sverigedemokraterna har använt sitt väderkorn till att nosa upp att en stor del av svenskarna inte sätter ytterligare en skattesänkning högst upp på önskelistan.
Hur långt de rödgröna är att beredda att gå återstår att se. Att använda möjligheten att tillsammans med Sverigedemokraterna utlösa en verklig regeringskris skulle skada de rödgrönas trovärdighet allvarligt. Det kan var och en konstatera som hörde löftena under valrörelsen om att aldrig ge Jimmie Åkessons gäng något inflytande. Att fälla en svensk regering under första perioden i riksdagen skulle bli en historisk skalp för Sverigedemokraterna. De rödgröna skulle stå där med en riktigt besk eftersmak i munnen.
De politiska strategerna i samtliga partier borde ha varit väl inlästa på Sverigedemokraternas kapacitet i det politiska spelet. Det finns hjärnor i SD som under åren i andra beslutande församlingar lärt sig att hantera pjäserna på planen skickligt.
Allt SD gör sker med en nationalpopulistisk känsla. Jimmie Åkesson vet att han kommer att vinna sympati med att på olika sätt formulera budskapet ”om det finns en majoritet i riksdagen för att hindra regeringens politik, låt oss då göra det”. Det är i rollen som demokratiskt misshandlad ansvarsfull underdog SD vinner sympatier.
De rödgröna har hittills agerat så att gränsen mellan samtal och samarbete med SD blir omöjlig att urskilja för väljarna. Och alliansledamöter har gjort likadant för att säkra sina förslag.
Det finns några alternativ till hyckleriets och luddighetens väg. Ett sätt vore att få med Miljöpartiet i regeringen. Sannolikheten för det är låg, med två nya språkrör i behov av att profilera sig. En storkoalition med Socialdemokraterna är minst lika osannolik i dagsläget, och vore dessutom något av ett drömscenario för SD med möjligheten att utmåla sig som den enda oppositionen.
Sverigedemokraterna är inröstade i riksdagen och representerar sin andel av väljarna. Det går att hävda att partierna bör behandla SD som vilket annat parti som helst. I de frågor där SD skiljer sig markant från andra partier är det ingen risk att de får inflytande. Fördelen är att man slipper spelet under bordet med SD, vilket kan skada människors förtroende för demokratin.
Problemet med den strategin är att SD då normaliseras. Sverigedemokraternas ursprung är extremt och rasistiskt. Jimmie Åkesson och hans vänner valde att engagera sig i ett parti som de sedan fick ägna all kraft åt att tvätta rent från den egna historien för att över huvud taget bli valbart.
Ett annat sätt är att genom blocköverskridande överenskommelser minimera Sverigedemokraternas inflytande. Det kräver en minoritetsregering som är beredd att förhandla och förankra sin politik hos socialdemokrater och miljöpartister.
Uppgörelsen om flyktingar och arbetskraftsinvandring med Miljöpartiet visar att regeringen kan om den vill. Men det krävs ändå mer ödmjukhet inför makten än vad regeringen Reinfeldt visat under det senaste halvåret för att det ska fungera. Och förstås en ansvarsfull opposition, där även Socialdemokraterna och Håkan Juholt ser vikten av balans mellan aktiv opposition mot regeringen och pragmatisk politik för landets bästa.