Den lettiska regeringen har svårigheter med att uppfylla omvärldens lånekrav. Om valutan tilläts flyta skulle den ekonomiska återhämtningen gå fortare.
Den ekonomiska och politiska krisen i grannlandet Lettland fördjupas. En lettisk regering har redan fallit i finanskrisens spår och den nuvarande sitter löst. Visserligen avvärjdes en akut regeringskris på ett extrainsatt budgetmöte i fredags. Men den styrande koalitionens kompromiss om fortsatta skattehöjningar och utgiftssänkningar uppfyller inte till fullo de åtstramningar som utländska långivare krävt.
Från svenskt håll har både finansministern och statsministern i skarpa ordalag kritiserat den lettiska regeringen för att backa från överenskommelsen. Premiärminister Dombrovskis gick i går till motangrepp och menade – helt korrekt – att Anders Borg är onödigt aggressiv.
Faktum är att Lettland är riktigt illa ute. BNP väntas i år falla med osannolika 18 procent och staten får allt svårare att upprätthålla basala offentliga tjänster såsom sjukvård. Högutbildad arbetskraft söker sig en framtid i andra länder. Missnöjet gror i Riga. Landet är helt beroende av utländska nödlån för att undvika en statskonkurs. Sedan den överhettade lettiska ekonomin kraschade har det spekulerats i en nedskrivning av valutan lats. Det skulle göra landets varor billigare utomlands och därmed ge skjuts åt vad som finns kvar av den lettiska exportindustrin. Den nuvarande osäkerheten kring den framtida växelkursen gör också att utländska investeringar uteblir.
Devalvering är dock ingen mirakelkur. På sikt måste budgeten komma i balans, men en valutanedskrivning skulle snabba upp processen med att nå det målet.
Problemen med en devalvering är att den lettiska staten, likt 20 procent av landets hushåll, tagit sina lån i euro. En eventuell nedskrivning av valutan gör därför lånen markant svårare att betala igen.
Men den nuvarande svältkuren, som går ut på att försvara latsens värde gentemot euron samtidigt som man stramar åt budgeten, leder till ett utdraget lidande för det lettiska folket och till politiska slitningar. Risken för social oro är tydlig, och i förlängningen kan den folkliga vreden mycket väl rikta sig västerut.
För de svenska storbankerna skulle en devalvering innebära ytterligare kreditförluster, vilket Anders Borg är smärtsamt medveten om. Att ett år före valet behöva rädda riskbenägna banker med skattepengar är inget som går hem hos väljarna. Men det kan inte vara den lettiska regeringens uppgift att se till att de utländska bankerna klarar sig. Lika lite kan letterna hållas ansvariga för att devalveringen riskerar att sänka förtroendet för andra valutor som också är knutna till euron. Devalveringspolitiken måste ske på ett trovärdigt sätt, förslagsvis genom att latsen släpps helt fri. En engångsnedskrivning riskerar annars att behöva göras om.
Även om letterna klarar av att sanera budgeten utan att devalvera och därmed kvalificerar sig för euromedlemskap så är det inte säkert att de släpps in i EMU-klubben. Flera av de stora länderna har egna ekonomiska bekymmer. De lär vara fortsatt skeptiska till att släppa in ett litet, politiskt instabilt land som nyligen genomgått ett ekonomiskt stålbad.
Att Lettland, utan att formellt gå med i EMU, ensidigt inför euron är ett alternativ. Så har skett i Montenegro där euron blivit det faktiska betalningsmedlet. Men sådana genvägar uppskattas varken av EU-kommissionen eller Europeiska centralbanken. En devalvering framstår därför som den mest realistiska och minst smärtsamma vägen att gå. Så skedde i Sverige i början på nittiotalet. Efter ett fåfängt och dyrt försvar av kronan släpptes valutan fri.
Lettlands dröm om ett snabbt eurointräde har redan blivit en mardröm. Det är dags för både letterna och deras långivare att vakna.