I år är det väldigt annorlunda. Några inre blödningar gällande budgetarbetet har inte uppdagats. Så gäller också den stora konflikten inom socialdemokratin något som ligger helt utanför budgetarbetet, nämligen vinstuttag i privata välfärdsföretag.
Huvudlinjerna i årets skuggbudget skiljer sig inte så hemskt mycket från Juholts och Waidelichs men desto mer i fråga om paketering och fokusering. Presentationen av budgetmotionen skedde på Borgskt maner med grafer och staplar, tal om konjunkturer, arbetslöshet, finansiellt sparande och ökad efterfrågan. I budgetmotionen finns flera bra förslag. Men Magdalena Andersson slår knut på sig själv när hon som socialdemokratisk ekonomisk-politisk talesperson försöker överta Anders Borgs position i svensk politik.
Regeringen gör av med pengar som bara existerar i alltför optimistiska prognoser, säger Andersson. Så har Borg gjort i flera år och därför är det statsfinansiella läget inte vad det borde vara.
Europas ledare tittar avundsjukt mot Sverige och Anders Borg framhålls som en förebild för varje finansminister. För bara några månader sedan grymtade Socialdemokraterna lite misslynt och delvis befogat över att regeringen höll väl hårt i pengarna, att Sverige behövde investera sig ur lågkonjunkturen. Men nu, plötsligt, rynkar de bekymrat pannorna och påstår att regeringen i flera år har slösat och urgröpt statsfinanserna. Trots detta väljer Socialdemokraterna att bara spara några ynka promille mer än regeringen.
Det kan bli väldigt svårt att övertyga väljarna om denna omvända beskrivning av sakernas tillstånd.
Det har sagts många gånger vid det här laget: Socialdemokraternas budget är intill förväxling lik regeringens. Men trots allt finns en del väsentliga skillnader.
Socialdemokraterna vill höja taket i a-kassan, ett belopp som har legat stilla i över ett decennium. Det behövs för att bättre upprätthålla inkomstbortfallsprincipen i trygghetssystemen, men måste paras med snabb nedtrappning och kontroll. Sänkta avgifter till a-kassan och höjt barnbidrag ökar den ekonomiska rörelsefriheten för många hushåll, utan att skapa några marginaleffekter.
Obligatorisk sommarskola för dem som riskerar att lämna grundskolan utan behörighet till gymnasiet vore värt att pröva. Liksom förslaget att ge statliga lönebidrag till arbetsgivare, i stället för att framhärda i försvaret av den förlamande förvaring som kallas Fas 3.
Inte minst inom barn- och äldreomsorgen finns det gott om ”riktiga” arbetsuppgifter som skulle kunna utföras utan risk för nämnvärda utträngningseffekter. Fas 3-konstruktionen tycks i många fall bara leda till att människor slussas runt mellan arbetsplatser och antingen får utföra meningslösa uppgifter eller utnyttjas som gratis arbetskraft. Få placeringar leder till riktiga anställningar.
Det är när Socialdemokraterna motsätter sig halva sänkningen av bolagsskatten och vill höja arbetsgivaravgifterna för ungdomar som trovärdigheten återigen börjar svaja. Alltsedan Stefan Löfven övertog ledarskapet har han talat om att satsa på näringslivet, att det är där jobben skapas. Varför då inte gå med på regeringens hela sänkning av bolagsskatten, vilket torde medföra att Sverige blir mer attraktivt för företag? Och varför fördubbla arbetsgivaravgifterna för ungdomar mitt under en långvarig lågkonjunktur?
Det hänger inte riktigt ihop.