Ledare

Slocknad stjärnglans

Leder marknadsekonomin till ett drägligt samhälle? Den grundläggande frågan är nästan alltid densamma när en stor internationell debatt om samhällsekonomin tar fart. Oavsett om saken gäller planhushållning (som på 1940-talet) eller globalisering och världshandel (som i slutet av 1990-talet).

De senaste årens fokus på ekonomisk ojämlikhet har följt samma mall, och frågorna i den franske ekonomen Thomas Pikettys oväntade bästsäljare ”Capital in the twenty-first century” är rakt på sak: Vilka krafter dominerar kapitalismen? Gynnar den det stora flertalet eller hjälper den en liten, lyckosam klick?

Parisprofessorns stora projekt har varit att samla statistik över toppinkomster och förmögenheter. Det uppmärksammade resultatet spänner över 26 länder, och till de mest detaljerade bilderna hör beskrivningen av Sverige under 1900-talet.

Siffrorna visar att den rikaste hundradelens inkomstandel nådde en spetsig topp under åren runt första världskriget. Därefter dämpades övertaget för att nå en botten under andra halvan av 1970-talet. Alltså ungefär under den tid då Ingmar Bergman greps misstänkt för skattebrott och därefter gick i exil, och Socialdemokraterna skakades av Astrid Lindgrens saga om Pomperipossas svindlande marginalskatter.

Sedan dess har höginkomsttagarnas del av kakan återgått till nivåerna på 1960-talet. Det är svårt att hävda att kurvan lutar särskilt brant uppåt. Och inkomstfördelningen i Sverige är fortfarande betydligt jämnare än i länder som ligger nära oss.

Men det är inte de statistiska landvinningarna som gjort Thomas Piketty till fixstjärna hos vänstern. Utan sensationella teorier om kapitalismens natur hade bollen aldrig satts i rullning och Parisprofessorn knappast blivit inbjuden att tala inför FN och olika regeringar i världen.

Just de braskande slutsatserna och prognoserna i Pikettys bok var ämnet under ett seminarium på SNS i förra veckan. Nationalekonomen Per Krusell, som tillsammans med en amerikansk kollega lagt sin forskning på is för att syna innehållet i ”Capital in the twenty-first century”, dissekerade Pikettys ”fundamentala lagar”.

Krusells slutsats? Det som många först såg som revolutionerande rön stämmer, vid en närmare granskning, inte med verkligheten.

Pikettys teori säger att marknadsekonomin genom en okontrollerad rörelse för samhället mot större orättvisor. 1900-talet var en parentes. Då bidrog andra krafter, som krig och inflation, till utjämning. Vid horisonten väntar samma sorts kalla klassamhälle som fanns för 200 år sedan.

Men för att nå den slutsatsen krävs att man blundar för hur människor i praktiken beter sig, särskilt hur de väljer att spara. Dessutom måste man bortse från hur räntor samspelar med andra viktiga delar i en ekonomi. Efter den akademiska kritik som lagts fram ”finns inte mycket kvar” av Pikettys tes, förklarade Krusell. Att använda bokens teorier i politiken skulle leda alldeles snett.

Siffrorna som visar att ojämlikheten, också i Sverige, har ökat sedan 1980-talet står sig förvisso. Men andra förklaringar än en form av inneboende kraft i marknadsekonomin verkar vara viktigare. Förändrade skatter är en. Få önskar sig dock tillbaka till tiden då tunga och godtyckliga skattebördor fick socialdemokratiskt sinnade kulturpersonligheter att bli dissidenter.

Per Krusells recept är bättre. Framför idén om att hårdbeskatta inkomster och förmögenheter föredrar han bland annat att skolan blir bättre på att lyfta dem med sämst förutsättningar. Att göra arbetsmarknaden mer flexibel är en annan tanke. Nya finansregleringar kan, om de utformas riktigt och försiktigt, förhindra att ett bankfrälse växer fram som driver omkring fritt ovanför den vanliga ekonomin.

Thomas Pikettys svenska forskningskollega Jesper Roine understryker samtidigt betydelsen av att följa utvecklingen i de rikedomar som ärvs. Förmögenheter som görs på bostadsaffärer är en annan faktor som har betydelse för ekonomin, och heller inte är oviktig för känslan av rättvisa och lika möjligheter. Men all rikedom och alla skillnader är inte orättfärdiga.

Rockstjärneekonomen Thomas Piketty har väckt frågor om hur vår ekonomi bäst tjänar mänskligheten. De meningsfulla svaren får vi leta efter hos andra.