Ansvaret för arbetsmarknadens regler bör återgå till fack och arbetsgivare. Statlig lagstiftning undergräver parternas förhandlingsutrymme.
Debatten om turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd, las, tog i veckan ny fart.
Visserligen har Moderaterna de senaste åren avvisat mer liberala regler men i torsdags ställde sig Folkpartiet positivt till förändringar. Därmed vidgas klyftan i regeringen, där Centerpartiet sedan tidigare utmanat den försiktiga moderata hållningen. Även Kristdemokraterna ligger lågt.
FP och C har rätt i sak. Turordningsreglerna, som säger att den sist anställda är först att gå vid uppsägningar, bidrar till den skyhöga arbetslösheten bland ungdomar och invandrare. De står ofta först i leden när varslen kommer. Lika illa är reglernas inlåsningseffekter.
En fjärdedel av de anställda uppger att de är instängda i arbeten de inte trivs med. Trots det hänger de fast. Vem vill riskera att byta jobb och därmed markant öka risken för arbetslöshet? Att människor som vantrivs också sjukskriver sig i större utsträckning är ett faktum. I kombination med sjukförsäkring utan kontrollmekanismer bidrog det till att Sverige blev ett land med fler förtidspensionärer än företagare.
Den ekonomiska forskningen är rätt så tydlig, vilket är ovanligt, om att en strikt arbetsrätt inte påverkar arbetslöshetens storlek men väl sammansättningen. De med sämst förankring, som borde ha mest stöd och uppmuntran, drabbas hårdast.
Dessutom fråntar lagen landets företagare rätten att själva fatta de ekonomiskt mest vettiga besluten för sina verksamheter. Det är en inkompetensförklaring av entreprenörer vars risktagande är det som skapar välstånd.
Både Fp och C skulle kunna gå längre. I stället för att föreslå ytterligare undantag i en lag som redan nu är fylld av kryphål, borde turordningsreglerna slopas helt och hållet. Lagstiftning på arbetsmarknadsområdet är i sig en anomali i den så kallade svenska modellen, där staten överlåtit åt fack och arbetsgivare att själva lösa sina konflikter.
Därför är det inte logiskt av LO, som sällan missar en chans att värna den svenska modellen, att propagera för bevarandet av statliga lagar. Även Svenskt Näringsliv skulle långsiktigt tjäna på att undvika att ropa på lagstiftning. Just nu sammanfaller deras agenda med två av regeringspartierna men vid ett maktskifte kan det vara LO som vill att S ska lagstifta om rätt till heltid.
Före lagens tillkomst på 1970-talet (ironiskt nog framdriven av bland andra Folkpartiet) rådde det inte Vilda Västern på den svenska arbetsmarknaden, vilket lagens försvarare försöker framställa det som. Tvärtom var perioden från Saltsjöbadsavtalet 1938 fram tills sjuttiotalet en tid med extremt få konflikter.
Efter arbetsmarknadens politisering har incitamenten för parterna att själva finna lösningar minskat. När förhandlingarna går i stå är det mer bekvämt att dra sig ur och vänta på att staten kliver in och tar ansvar. Så skedde senast i våras när förhandlingarna om ett nytt huvudtal för en arbetsmarknad anpassad till 2000-talet brakade samman.
Turordningsreglerna har delvis redan luckrats upp av de borgerliga, i samarbete med Miljöpartiet. I kollektivavtalen är också undantag från reglerna just regel snarare än undantag. Det är svårt att se poängen med en skadlig lag. Bättre då att helt slopa denna restpost från ett mörkrött sjuttiotal.