Nej, det är inte regeringens fel att Saab blivit utkonkurrerat. Många statliga miljarder har genom åren satsats på att rädda biltillverkningen. Det räcker nu.
Efter varvskrisen har få branscher och företag fått så starkt stöd som fordonsindustrin och Saab Automobile. Vid slutet av 1980-talet fick Saab mark för att bygga en ny bilfabrik i Malmö, tänkt att ge staden en fortsättning i den industriella tidseran efter Kockums. Anläggningen skulle bli en förebild för modern produktion. Efter ett par år lades fabriken ner, och efter att ha tjänat som mässa under något decennium är lokalerna nu rivna.
En ännu större satsning beslutades av regeringen Persson i mitten av 2000-talet för att tillfredsställa dåvarande Saabägaren General Motors önskemål. I kampen om att få bli platsen för koncernens europeiska produktion av mellanklassbilar presenterades ett mångmiljardpaket med bland annat motorväg och dubbelspårig järnväg till Trollhättan. Statens forskningsanslag koncentrerades i ännu högre grad mot fordonsindustrin, allt för att hjälpa branschen i allmänhet och lilla Saab i synnerhet.
Inte heller det hjälpte. Bygget av väg och järnväg hann inte bli klart innan GM hamnade i konkursläge och som en av de första åtgärderna beslutade att lägga ner Saab Automobile.
Fordonsindustrin har länge varit en motor i svensk ekonomi. Främst är det de tunga fordonen från Volvo och Scania som har klarat konkurrensen på världsmarknaden. Saab har däremot gång på gång misslyckats med att nå upp till de egna målen. Tillverkningen i Trollhättan har därför varit beroende av att bolaget ingått i den lobbystarka fordonsbranschen. Inget annat företag i motsvarande situation i en annan bransch skulle ha fått samma uppslutning för att överleva.
När Saab Automobile efter GM:s nedläggningsbeslut fick konstgjord andning ännu en gång utgjorde lån från Europeiska Investeringsbanken (EIB) en väsentlig del av räddningsinsatsen. Svenska staten garanterade lånen, med bland annat lokaler och Saabs reservdelsbolag som säkerhet. Att pengarna skulle användas till utveckling av grön teknik och inte till att betala löner och hålla fabriken rullande var klart från början.
När Saab och Victor Muller inte lyckades leva upp till den ursprungliga affärsplanen – en plan som de flesta branschexperter ansåg orimligt optimistisk – blev regeringen och EIB utpekade som syndabockar.
EIB vill inte låna ut pengar till Saab om den ryske affärsmannen Vladimir Antonov går in som direkt ägare i bilföretaget. Den kritik man kan rikta mot EIB är den som Riksgäldens generaldirektör Bo Lundgren gör: att banken tidigt borde ha gjort klart att man inte haft för avsikt att ändra sin syn på Antonov.
Men beskyllningarna att regeringen har en dold agenda är däremot ett märkligt sätt att rikta fokus bort från de ansvariga – främst Victor Muller och Vladimir Antonov.
Menar duon allvar får Antonov ta fram sina pengar och lösa skulderna till EIB och GM. Då blir Saab deras privata affär, precis som det ska vara i en marknadsekonomi. Antonovs senaste drag är i stället att hota med stämning av EIB, regeringen och ”vissa regeringsrepresentanter personligen”. Efter det utspelet är det svårt att ta honom på allvar.
Staten har länge gjort allt för att hjälpa Saab att överleva. Tyvärr har det mest bidragit till att förlänga dödskampen. Det har försenat omställningen för företagets anställda med flera år, och det har gjort att en mängd underleverantörer lurats att leverera till ett bolag som i praktiken varit ett konkursbo. I dag står de där, återigen, med fordringar som ingen kan betala.
Victor Muller har däremot sett till att få betalt, både direkt från Saab och via ägarbolaget. Dagens Industris nätupplaga kunde i går avslöja att 4 miljoner kronor som Saab Automobile förra året utbetalade som ”management fee” gått till ett Mullerkontrollerat bolag på Curaçao.
Det finns ingen anledning att staten ska fortsätta att stötta en sådan cirkus.