I dessa dagar kan det inte vara lätt att vara lojal socialdemokrat och stå upp för partiets Libyenlinje.
På måndagen ska man försvara den militära insatsen, på tisdagen ska man prompt vilja avsluta den. Och så på onsdag är det dags att försvara den igen, men nu plötsligt byta ut stridsflygplan mot stridsfartyg.
”Dessa är mina principer. Om de inte passar har jag andra”, sade Groucho Marx. Håkan Juholt har sannerligen hunnit ventilera imponerande många och motstridiga åsikter sedan den dag han gjorde klart att han ville undvika allt vapengny för att det kunde gå ut över ”drogade barnsoldater”.
Man kan tolka Socialdemokraternas senaste utspel, om att dra hem flygvapnet och i stället skicka marinen för att upprätthålla vapenembargot, på två sätt.
Antingen handlar det om att Håkan Juholt inser att han drivit en linje som är ohållbar för stora delar av socialdemokratin, något som beläggs av den massiva kritik han ådragit sig från egna led. Då kan onsdagens manöver vara ett sätt att blidka partiopinionen utan att backa helt och förlora ansiktet.
Eller så är velandet symtomatiskt för Juholts ledarstil, något som det varnades för redan innan han tillträdde. Den nye S-ledaren har gjort sig känd som en man som skickar upp hundra försöksballonger. Alltid är det någon som tar fart och svävar vidare.
Den typen av ledarskap kan fungera på lägre nivå och som politik för ett renodlat missnöjesparti. Men i dag är regeringen beroende av ett brett mandat för sin linje i Libyen. Sveriges trovärdighet skulle gynnas av en konsekvent hållning av det största oppositionspartiet.
Och vad värre är: När Håkan Juholt i framtiden skickar upp sina försöksballonger om svenska militära insatser kan han vara statsminister.
Oavsett vilken tolkning som är den rätta har Håkan Juholt målat in sig i ett hörn, och nu vill han alltså ta hjälp av flottan för att komma därifrån. Den svenska marinen ska hålla Medelhavet fritt från vapensmugglare. Men förutom att en sådan insats skulle vara dyr och ta lång tid att sjösätta riskerar den också bli att blodigare än Gripenoperationen.
Vad händer om ett libyskt fartyg vägrar att släppa ombord våra marina vapeninspektörer? Ringer vi Nato och hoppas att de hinner fram i tid? Eller skjuter vi skarpt?
Sakargumenten talar sannerligen emot Socialdemokraterna. Enligt den militärstrategiska experten Stefan Ring, som uttalar sig för TT, kommer vapnen till Khaddafi inte med båt utan – flyg. Dessutom är det just inom flygspaning som den svenska kompetensen är särskilt hög och där vi står för en fjärdedel av den totala insatsen.
En god sak med onsdagens socialdemokratiska utspel är att partiet trots allt nu accepterar en förlängning, även om sättet som det skett på är pinsamt. En annan är betoningen av långsiktighet och humanitära insatser i Libyen, bland annat med stöd till flyktingarna i regionen.
Tyvärr drunknade de goda civila intentionerna i förvirringen kring de militära.
En rimlig ordning är att Sverige först får en propå om vilken fortsatt insats FN vill ha, sedan diskuterar och därefter fattar beslut. FN har inte ens hunnit höra av sig än. Juholts ordning, med först beslut, sedan diskussion och till sist förfrågan, är inte värdig Sverige.