Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Slutet för tystnadens strategi

Löfven sätter äntligen punkt.
Löfven sätter äntligen punkt. Foto: Paul Hansen

DN 25/2 2016. Föreställningen att SD skulle försvagas om ingen talade om integration ledde vilse. Även om Ylva Johansson inte fått titeln är det nu integrationsminister hon har blivit.

Tre förlorade år för Socialdemokraterna är över.

Inför kongressen 2013 kom beskedet att integrationsministerposten skulle skrotas om partiet bildade regering: ”Integration är ett problematiskt begrepp, som partistyrelsen helst inte vill använda”.

I stället, deklarerade man, skulle området behandlas som jämställdheten – en fråga som alla ministrar har i bakhuvudet när de fattar beslut. Men när regeringen bildades fanns ändå en jämställdhetsminister. Någon med ansvar för integrationsfrågor ville Stefan Löfven däremot inte ha.

Partiets beslut grundade sig i en då väletablerad uppfattning: samtalsämnen som hade potential att ge Sverigedemokraterna syre skulle inte diskuteras. Med samma argument drev S-märkta Aftonbladets ledarsida på för nedtystandet. Karin Pettersson, politisk chefredaktör, menade i slutet av 2012 att de som ville lyfta integrationsfrågan var ”förskräckande naiva” eftersom det enbart skulle gynna Sverigedemokraterna. ”Debatten om integration är inte som andra”.

Inställningen fick stort genomslag och socialdemokratin var långt ifrån ensam. I Alliansens valmanifest 2014 var integrationspolitiken obefintlig.

Den största skada som Sverigedemokraternas närvaro har inneburit för landet – åtminstone hittills – ligger just här: andra partiers försök att förhålla sig till blåsipporna har lett vilse.

I brist på andra tydliga röster har Sverigedemokraterna skjutit i opinionshöjden och under tiden har en av de absolut viktigaste samhällsfrågorna hamnat i skymundan.

Det insåg Alliansen – efter valnederlaget 2014. Skiftet har varit förlösande. Under hösten presenterades fler reformförslag än under hela förra mandatperioden.

I spåren av flyktingkrisen tvingas nu också socialdemokratin lämna den tigande taktiken. För bara några veckor sedan konstaterade Aftonbladets Karin Pettersson att det var ett misstag att avskaffa integrationsministern. Nu har Stefan Löfven gjort samma analys.

Det finns trots allt en verklighet utöver Jimmie Åkesson att förhålla sig till.

I onsdagens DN berättar statsministern att arbetsmarknadsminister Ylva Johansson kommer att få ett samordningsansvar för etableringen av nyanlända. ”Vi måste ha den här helhetssynen och det är lättare om en får den huvuduppgiften”, konstaterar Löfven som ger Johansson mandat att ta politiska initiativ på andra ministrars departement. Bostäder och utbildning pekas ut som två sådana områden.

Eftersom S-ledaren inte vill erkänna sitt misstag, utan enbart rätta till det, tänker han inte sätta namn på Ylva Johanssons nya uppdrag: ”Man får kalla det vad man vill, men det kommer inte att stå så på titeln”, säger han till DN. I praktiken innebär dock nyordningen just att regeringen får en integrationsminister.

 

Att invandring och integration i dag splittrar båda blocken är ett friskhetstecken.

 

Därmed kan vi äntligen sätta punkt för en för Sverige mycket destruktiv period; Sverigedemokraterna tillåts inte längre förlama svensk integrations- och invandringspolitik.

Bilden som har präglat de senaste åren – att det bara finns två alternativ i invandringspolitiken – har successivt suddats ut. Det finns inte bara Jimmie Åkessons väg eller Den andra. Därför ser vi inte längre SD-ledaren dyka upp i varje debatt som över huvud taget kan kopplas ihop med frågorna. I stället får vi höra olika partier debattera med skilda uppfattningar och argument. I sakfrågor.

Det partierna visste hela tiden, men valde att inte tala högt om, har nu också förmedlats till väljarna: integration och invandring är givetvis inga undantag, partierna har precis som i andra frågor olika synsätt. Att frågorna i dag splittrar båda blocken är ett friskhetstecken.

Kanske är trendbrottet i senaste Sifomätningen en konsekvens av partiernas ändrade inställning. Kanske är Sverigedemokraternas väljarförlust bara tillfällig. Men Jimmie Åkessons väljarstöd är sekundärt i sammanhanget. Att partierna nu prioriterar integrationspolitiken är ett viktigt – för att inte säga avgörande – skifte.

Det öppnar för att de reformer som inte har genomförts de senaste åren kan komma upp på bordet. Och att segregationen i framtiden kan mötas med sakpolitik i stället för ängslighet.

För om det är någonting som de senaste åren har visat är det att man inte löser samhällsproblem genom att vara tyst.

DN Ledare. 10 april 2016