Hemliga partibidrag är ett allvarligare problem än medlemsvärvare som bjuder på första avgiften. Moderaternas argument mot öppen redovisning av större bidrag håller inte.
Vår utgångspunkt är tydlig, förklarade i går partisekreterare Per Schlingmann och två ledande Stockholmsmoderater på DN Debatt: ”Moderaternas listor ska utses genom öppna och transparenta processer.”
Samma dag förklarade justitieminister Beatrice Ask att det inte kommer att bli någon lagreglering av hur partier och kandidater ska redovisa pengar som de tagit emot. Formellt är detta två skilda frågor. Men det finns flera beröringspunkter. Båda handlar om öppenhet, om att ingen med hjälp av hemliga pengar ska kunna manipulera det politiska systemet.
I Västeuropa är det bara Malta, San Marino, Schweiz och Sverige som saknar rättsliga reglering av hur partier och kandidater finansierar sin verksamhet. Även i tidigare kommunistiska länder i Östeuropa har trenden varit tydlig: från frivilliga överenskommelser till lagreglering.
Europarådets antikorruptionsgrupp (GRECO) har kritiserat Sverige. Det har även den internationella antikorruptionsorganisationen Transparency International. Så frågan är: Varför lyssnar inte den svenska regeringen? Eller mer specifikt: Vad har Moderaterna emot ”öppna och transparenta processer”?
I debattartikeln betonar Per Schlingmann, Sten Nordin och Catharina Elmsäter-Svärd att ”provvalet aldrig är det enda instrumentet för att sätta samman valsedlar i Moderaterna”. Det är sant och det sätter det interna myglet i perspektiv. Men eftersom de samtidigt säger sig vilja driva på för att Sverige på sikt ska få ”ett renodlat personvalssystem där väljarna genom sina kryss helt avgör hur listorna ska se ut” blir transparens och öppenhet när det gäller kampanjfinansiering en ännu mer brännande fråga.
Att bjuda en nyvärvad medlem på första avgiften är en småsak jämfört med att inför en personvalskampanj ta emot hemliga bidrag på tiotusentals eller rentav hundratusentals kronor. Men i Ekot i går hänvisade Beatrice Ask till valhemligheten.
Att väljaren på valdagen ska vara fri att följa sin egen övertygelse är en grundläggande demokratisk princip. Ingen ska behöva oroa sig över vad andra tycker om hennes partival. Varken släktingar och vänner eller grupper ute i samhället ska kunna pressa en väljare att rösta mot sin övertygelse.
Men mot detta står att demokratin också skadas av att finansiellt starka grupper kan köpa sig makt genom hemliga bidrag till vissa kandidater eller partier. En statlig utredning som kom 2004 förordade därför en beloppsgräns. Från 20.000 kronor per år skulle partier och enskilda kandidater vara skyldiga att redovisa namnet på givaren.
Det var en kompromiss mellan de två motstående intressena. Naturligtvis kan man tänka sig både en högre och en lägre gräns. I Tyskland till exempel behöver bidrag under 10.000 euro inte redovisas, vilket innebära att ribban där ligger ungefär fem gånger så högt. Det avgörande är inte exakt var den läggs utan att det finns en gräns och att större bidrag redovisas offentligt.
Den som regelbundet tar emot större summor kan utan att kanske ens för sig själv erkänna det börja anpassa sitt agerade så att givaren inte ska bli besviken och strypa penningflödet. Kravet på öppenhet skapar en motkraft. När den gråzon av frestelser som hemliga partibidrag skapar plötsligt lyses upp stiger priset för anpasslighet.
Att alla riksdagspartier utom Moderaterna och Kristdemokraterna frivilligt har valt att redovisa bidrag över 20.000 kronor är bra. Men öppenhet och transparens är så viktigt för demokratin att Sverige borde följa övriga Europa och lagstifta.
DN 18/2 2010