FN-mötet i Cancún kommer lika lite som det i Köpenhamn att rädda världen. Däremot kan det bidra till att de globala klimatförhandlingarna får en mer konstruktiv inriktning.
Cancún i Mexiko, där FN:s klimattoppmöte i dag inleds, är en plats som redan varit med om det som världen i dag fruktar: översvämning. För 120.000 år sedan steg temperaturen på jorden. Forskare har uppskattat att havsytan höjdes med åtminstone 2 meter under loppet av 50 år.
Stigande världsmedeltemperatur får konsekvenser. Det står bortom allt tvivel. Det gör också sambandet mellan koldioxidhalten i luften och växthuseffekten. Bränner vi fossila bränslen tillförs atmosfären koldioxid, vilket skapar ett tryck uppåt på jordens medeltemperatur.
Att temperaturen har stigit under de senaste hundra åren vet vi också. Om hela denna ökning beror på mänsklig aktivitet är däremot osäkert. Inte heller går det att med säkerhet säga hur mycket temperaturen kommer att höjas om vi inte gör något för att försöka minska koldioxidutsläppen.
Men lägger vi samman det vi säkert vet, alltså att koldioxidutsläppen pressar upp temperaturen och att en temperaturökning leder till naturkatastrofer, så har vi tillräckliga skäl att agera.
Frågan är inte om mänskligheten har en gemensam uppgift utan hur denna ska lösas. Hittills har huvudspåret varit att världens ledare inom FN:s ram skulle förhandla fram ett bindande avtal om utsläppsminskningar. Inför Köpenhamnsmötet för ett år sedan var förväntningarna högt upptrissade. Nu eller aldrig. Världen måste räddas!
Resultatet blev inget bindande avtal utan en svår besvikelse. Cancún har därför helt andra förutsättningar än Köpenhamn. Ambitionen är inte längre att rädda världen utan att rädda FN som arena för globala klimatförhandlingar. Det är ett mer realistiskt mål, och med lägre förväntningar kan Cancún bli en framgång.
Om denna framgångens relativitet skulle man kunna ironisera. Men efter misslyckandet i Köpenhamn har inte bara förväntningarna sänkts. Sökande pågår också efter nya vägar framåt.
Den gemensamma uppgiften har hittills formulerats som en fråga om fördelning av utsläppsminskningar. Det har gjort klimatförhandlingarna till ett nollsummespel: några nationers vinst har varit andras förlust.
De rika länderna har betonat att utsläppsökningarna nu sker i utvecklingsländer, framför allt Kina. Fattiga länder, liksom de snabbväxande medelinkomstländerna, har svarat att det är de gamla industriländernas under mer än tvåhundra år ackumulerade koldioxidutsläpp som skapat problemet. De rika länderna har en skuld som de nu måste betala.
Båda sidor har rätt. Och den som är övertygad om att den har rätt viker sig inte. Alltså har det uppstått ett dödläge.
För en nystart krävs en omformulering av uppgiften. Den måste handla mer om samarbete och konkreta åtgärder som minskar utsläppen, mindre om fördelning av skuld.
Trots allt nåddes en litet framgång i Köpenhamn. Det handlade om åtgärder för att rädda regnskogarna. Rika länder åtog sig att bistå fattigare länder ekonomiskt för att de ska kunna vidta åtgärder som skyddar skogen. I Cancún kan fler steg tas på den vägen.
Ett annat lovande spår är att använda sig av ett internationellt klimatavtal som redan finns: det så kallade Montrealprotokollet från 1987. Det lade grunden för arbetet med att ersätta kemikalier som skadar ozonlagret. Närmare 97 procent av de farliga gaserna har eliminerats. Och som en positiv bieffekt dämpades växthuseffekten eftersom det bland ämnena som skadade ozonlagret också fanns mycket kraftfulla växthusgaser.
Om fler ämnen skulle tas in i Montealprotokollet kan ännu en kraftig reduktion av växthusgaser bli möjlig. Det kommer inte att ske redan i Cancún. Men exemplet visar att viktiga klimatframgångar trots allt ligger inom räckhåll.