Trots det svindlande priset är höghastighetståg populärt bland politiker. Alternativen förtjänar att utredas vidare.
I går presenterade Arlandabanans vd Gunnar Malm sin enmansutredning om höghastighetståg i Sverige. Om han får bestämma blir prestigeprojektet verklighet 2023.
För hisnande 125 miljarder kronor, vilket motsvarar försvarets budget under tre år, ska staten bygga dubbelräls för höghastighetståg från Stockholm till Göteborg och Malmö via Jönköping. Jämfört med dagens, ofta försenade, snabbtåg förkortas restiden Stockholm–Göteborg (Götalandsbanan) med 45 minuter och Stockholm–Malmö (Europabanan) med knappt två timmar.
Staten ska stå för hälften av kostnaden medan regionerna, EU och biljettintäkterna ska stå för resten. Det är klokt om staten tar huvudansvar för finansieringen av nya järnvägar. Arlandabanans privatfinansierade monopol, som lett till höga biljettpriser, borde förskräcka.
Rapporten lämnar ett antal stora och kostsamma frågetecken. Det första är tillförlitligheten i de samhällsekonomiska kalkylerna. Det finns ingen anledning att tro att utredningen inte skulle gjort sitt bästa för att göra så träffsäkra beräkningar som möjligt. Men prognoser över framtida resvanor och trafiköverflyttningar från andra reseslag är alltid gissningar.
Utredningen kommer fram till att Götalandsbanan och Europabanan är samhällsekonomiskt lönsamma. Men när Expertgruppen för miljöstudier, en kommitté under finansdepartementet, gjorde en analys på enbart Götalandsbanan, kom den fram till motsatsen (DN Debatt 21/8).
I det glesbefolkade Sverige är förutsättningarna för samhällsekonomisk lönsamhet vid den här typen av gigantiska infrastrukturprojekt helt andra än på kontinenten. Expertgruppen gick så långt som att kalla svenska höghastighetsjärnvägar för ”meningslösa”.
Malms utredning har heller inte, på grund av tidsbrist, gjort samhällsekonomiska beräkningar på uppgradering och utbyggnad av de befintliga Södra och Västra stambanorna, vilket är ett alternativ till höghastighetstågen. Författaren efterlyser själv vidare analys.
Innan regeringen fattar beslut måste stambanealternativet analyseras vidare. I dyra och svårbedömda projekt som detta måste alla kort upp på bordet.
I regeringens vågskål ligger också klimateffekterna. Expertgruppen – som förvisso använde en annan prognosmodell – dömde ut Götalandsbanans klimatsmarthet jämfört med andra alternativ. Onekligen kan man göra mycket annat för 125 miljarder kronor.
Endast Moderaterna är uttalat tveksamma till höghastighetståg, men även i andra borgerliga partier finns kritiker.
Samtidigt går det att förstå det politiska intresset för höghastighetståg. De inger en känsla av modernitet och kan konkurrera bättre än dagens X2000 med flyget, godstransporten får ökat utrymme på de äldre banorna och arbetsmarknadsregionerna blir större.
Mot detta måste den enorma kostnaden för ett avlångt och glesbefolkat land ställas. 125 miljarder kronor motsvarar ungefär tio års statliga nyinvesteringar i infrastruktur. Och kommer kostnaderna att stanna där? Erfarenheten talar emot det.
Storstadsområdena är i skriande behov av utbyggda kommunikationer. Ett statligt åtagande för supersnabba tåg kommer oundvikligen att tränga ut välbehövliga satsningar i de regionerna.
Tid är som bekant pengar. I nuläget har regeringen mer av det förra än det senare. Därför borde alliansen överväga alternativen till ett dyrt högriskprojekt med mycket låga klimatvinster.