Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Socialdemokratin sitter fast i spagaten

Foto: Illustration: Stina Eidem

Spagat är en ”kroppsställning med benen i horisontalplanet pekande åt var sitt håll”, enligt Svensk ordbok. Det är få förunnat att klara den. Statsminister Stefan Löfven visar hur knepigt det är att gå ned även i den bildliga, dags- politiska varianten. Socialdemokraterna har dessutom ett liknande, långsiktigt problem.

Löfvens dubbla budskap om samarbetet med Miljöpartiet skulle vara komiska om inte bakgrunden var så allvarlig. Förra veckan skulle S och MP gå till nyval tillsammans på sin förträffliga men ack så nedröstade budget. Åtta dagar senare hade statsministern svängt 180 grader, S tågar på egen hand. Efter fredagens partistyrelsemöte försökte han säga olika saker samtidigt, utan att det blev klart om ens Löfven själv visste vad han menade.

En nyvalskampanj på samma plattform som redan kapsejsat var förvisso en märklig tanke. När LO-basen Karl- Petter Thorwaldsson offentligt förklarade att S måste dumpa MP blev Löfven tvungen att tassa efter. Problemet var att han hade skruvat fast sig vid Fridolin och Romson. Eftersom misstag inte kan medges säger Löfven nu att det ska regeras med både gröna och ”fler partier”, utan att verka förstå att pakten med MP (och Vänstern) stöter bort andra partner.

Före valet i höstas hade ingen någon aning om vad en S-ledd regering skulle innebära. Sicksackkursen fram mot den 22 mars kompliceras i stället av att det finns ett facit. Om Löfven än en gång lovar att bygga Förbifarten så vet alla att det inte stämmer. Inte heller miljöpartisterna kan vara så säkra på vad de hör.

Den senaste veckan har också bilden av amatörteater förstärkts. Löfven verkar inte ta till sig det faktum att den politiska världen har helt andra förutsättningar än den fackliga.

Men den socialdemokratiska förvirringen går längre än så. Det större bekymret är att S inte tar sig ur föreställningen att man har rätt till både makten och 45 procent av väljarna. Under storhetstiden fick de andra vackert anpassa sig. Folkpartiet och Centern låg närmare S och var glada för en liten stund på stora scenen. Men tiderna har förändrats på alla punkter.

Statsvetaren Jonas Hinnfors beskrev på DN Debatt i torsdags hur social-demokratin fram till slutet av 80-talet kunde leva på ständigt nya välfärdsreformer. I valrörelsen 1988 kom ännu ett generöst paket, med bland annat utbyggd föräldraförsäkring. Därefter har det varit tunt, med maxtaxan i barnomsorgen som undantag.

1988 års manifest blev det inte mycket av. Stora obalanser och överhettning i ekonomin skulle snart leda ned i den förödande finanskrisen. S vann valet men insåg att programmet inte var genomförbart. 90-talet fick sedan handla om budgetsanering.

Dessutom hade Sverige slagit i ett skattetak. Från 1950 till 1980 höjdes kommunalskatten från 10 till 30 kronor, och så gick det inte att fortsätta om inte alla incitament för att arbeta skulle dödas. Skattereformen i slutet av 80-talet var ett slags bekräftelse.

En del trodde att den senaste internationella finanskrisen skulle initiera en vänstervåg. Men S har det besvärligt i dåliga tider, när reformutrymmet krymper ännu mer. Återställare i sjukförsäkringen går i viss mån att utlova till någon dag framöver, men inte mycket nytt.

Socialdemokrater runt om i Europa uppvisar samma desorientering. Brittiska Labour trodde att kapitalismens kris skulle ge mandat för mer stat och stramare tyglar på företagen, men har svårt att övertyga om sin ekonomiska kompetens. I Frankrike lovade socialisterna i valet 2012 en ordentlig vänster-gir med stora skattehöjningar och sänkt pensionsålder, men tvingades slå back när det kvävde tillväxten. Och i Tyskland genomförde Gerhard Schröder framsynta reformer av arbetsmarknaden som var djupt impopulära hos kärnväljarna; SPD har fastnat runt 25 procent i opinionen.

Resurser måste skapas innan de fördelas. Alla reformer är inte dyra. Men det faller på sin orimlighet att svenska socialdemokrater skulle smörja ekonomin genom att exempelvis flexibilisera arbetsrätten. Om inte annat skulle LO-basen inlägga veto.

Det krångliga läget i riksdagen satte snurr på Stefan Löfvens piruetter. Men det magra valresultatet i september markerade i grunden partiets strukturella svårigheter. Socialdemokratin sitter fast i spagaten.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.