Huvudledare

Socialisterna vrakar folket

Venezuelas president Nicolás Maduro.
Venezuelas president Nicolás Maduro. Foto: imago/Xinhua

Oppositionen vann en jordskreds-seger i parlamentsvalet. Hugo
Chávez politiska arvingar försöker ignorera resultatet.

En dålig förlorare är en trist företeelse i de flesta sammanhang. När han heter Nicolás Maduro och råkar vara Venezuelas president är det katastrofalt.

Väljarnas besked i december kunde inte ha varit tydligare. Oppositionsalliansen MUD besegrade socialisterna, som hade regerat i 16 år, med över 15 procentenheter. Det gav en två tredjedels supermajoritet i parlamentet, och möjlighet att avsätta ministrar, utse medlemmar av högsta domstolen och utlysa folkomröstning om presidentens framtid.

Maduro sa sig acceptera valutgången. Det gjorde han inte alls.

Innan det nya parlamentet installerats utsåg han 13 lojalister till ledamöter i HD, ett organ som redan tidigare hade en högst välvillig inställning till alla regeringsbeslut. Domstolen förklarade raskt att tre nya MUD-parlamentariker inte fick inta sina platser på grund av påstådda oegentligheter vid valet. Händelsevis försvinner i så fall supermajoriteten.

Sedan de tre ändå svurits in av talmannen hävdar socialisterna att inga parlamentsbeslut är giltiga. De som ändå fattas, och som Maduro inte gillar, ska annulleras av HD. Presidenten har dessutom lovat att skapa en parallell folkförsamling som ska vakta revolutionens så kallade landvinningar.

Per dekret har Maduro redan tagit ifrån parlamentet översynen av centralbanken, och presidenten har därmed kontroll även över finansieringen av myndigheter. Ingen statistik över tillväxt och inflation har publicerats på över ett år, för att dölja vidden av den venezuelanska ekonomins kaotiska tillstånd.

Sådant är logiskt ur socialisternas synvinkel. Deras vanstyre och inkompetens har slungat landet ned i en avgrund. Från Hugo Chávez till Maduro har de haft ansvaret för ett enda långt fiasko. Väljarna lät sig till slut inte luras längre.

Väljarna lät sig till slut inte luras längre.

Venezuela var ett rikt land. Socialisterna surfade på det höga oljepriset, och delade frikostigt ut gåvor och subventioner till sina trogna. När priset rasade avslöjades hålen i bygget. BNP krympte med 10 procent i fjol, samtidigt som inflationen låg i världstopp med närmare 200 procent. Regeringen har försökt bekämpa den med priskontroller, vilket bara har gjort saken värre.

Det råder brist på allt från baslivsmedel till mediciner, och långa köer ringlar utanför butikerna. Imperialisternas och spekulanternas fel alltihop, påstår Maduro. Att även brottsligheten och korruptionen är internationellt ledande skrivs likaså på någon annans konto.

Socialisterna förlorade valet trots att de styrde valkommissionen, hade riggat kretsarna och låtit rättsväsendet jaga fria medier och oppositionella. Risken är uppenbar att Venezuela nu sjunker djupare ned i ett auktoritärt system.

Valets segrare MUD har ett besvärligt läge. Alliansens 13 partier drar åt lite olika håll, och är sedan tidigare oense om hur konfrontationen med Maduro ska hanteras. Det skulle gå att koncentrera sig på ekonomin först, och avvakta med en folkomröstningsprocedur. Men hur ska man agera om Maduro inte tillåter dem att använda sina befogenheter? Även om presidenten fortfarande har makten kan väljarna bli besvikna på den nya majoriteten om deras verklighet inte förändras.

Chávez porträtt har plockats ned i parlamentet, som en symbolhandling. Men det mättar inga magar.

Folkets mandat var klart. Socialisterna, så fientliga till äganderätt, anser sig dock uppenbart äga Venezuela. Men revolutionen är ingen rättighet, utan en skandal.

Läs mer. Ledare