Att skicka svenskar ut i krig är inget beslut som bör avgöras av en knapp riksdagsmajoritet. Diskussionen om fortsatt närvaro i Afghanistan måste tas med Socialdemokraterna.
General David Petraeus, ledare för USA:s Afghanistanstyrka, gick i veckan ut och berättade att högt uppsatta talibaner sträckt ut en hand till president Hamid Karzai. Talibanerna sägs vilja samtala om hur de två parterna kan hitta en gemensam väg ut ur våldsamheterna. Kontakterna mellan de uppsatta talibanledarna och de likaledes uppsatta medlemmarna ur det afghanska styret beskrivs av general Petraeus i historiska termer.
Trevare har förvisso inte saknats tidigare. Men nu menar Wahid Omer, som är talesman för president Karzai, att signalerna är mer intensiva, även om inga formella förhandlingar inletts. Två frågor infinner sig. Ska man vara glad över denna nyhet? Och ska man tro på den? Problemen med talibanernas utsträckta hand är att ingen fred i verklig mening kan nås med dem, samt att ingen fred i verklig mening ser ut att nås utan dem. Det är facit från kriget så här långt.
Den som hade hoppats att Afghanistan med sin geografiska och historiska verklighet ska kunna transformeras till en demokrati av västerländskt snitt kommer att bli besviken, oavsett vilken väg general David Petraeus och president Barack Obama slår in på.
Omvärldens växande insikt om att kriget i Afghanistan inte kan vinnas ligger inbäddad i president Obamas beslut förra året att påbörja ett tillbakadragande av de amerikanska trupperna våren 2011. Det USA letat efter sedan dess är en väg ut. Det kan tyckas som en ödets ironi om det blir talibaner som visar dem nödutgången.
För det afghanska folket, i synnerhet kvinnorna, finns inget gott att vänta av ett regeringssamarbete med talibanerna. Men att utländska styrkor fortsätter att föra ett krig som inte kan vinnas är heller inget alternativ.
Det är inte bara amerikanerna som börjat känna hopplöshet inför situationen. I flera länder, däribland Sverige, förs diskussioner om en exitstrategi. De rödgröna – som länge varit djupt splittrade i synen på den svenska insatsen – lyckades inför valet att hitta en gemensam hållning.
Vänsterpartiet, som velat avsluta insatsen omedelbart, gick med på ett mer långsiktigt tillbakadragande. Och i går stod det även klart att partiet accepterar att svenska ambulanshelikoptrar skickas till Afghanistan, så som regeringen föreslagit.
Därmed står de rödgröna närmare regeringen än det verkade under valrörelsen. Framtiden för den svenska insatsen i Afghanistan ser därför ut att kunna avgöras utan sverigedemokratisk inblandning.
Det är mycket välkommet. Frågan om det riktiga i att skicka ut svenska kvinnor och män i krig är alltför viktig för att kunna avgöras av en smal riksdagsmajoritet.
Därför är det bra att statsminister Fredrik Reinfeldt nu för samtal också med Mona Sahlin – och man får hoppas att Afghanistanfrågan ges utrymme i de blocköverskridande samtal som huvudsakligen tycks handla om invandringspolitiken.
Grunden för dessa samtal måste vara att den riksdagsmajoritet som gått in med trupp i Afghanistan också har ett ansvar för hur vi går ur. Sverige kan inte långsiktigt befinna sig med 500 soldater i Afghanistan om Socialdemokraterna, som fortfarande är det största riksdagspartiet, motsätter sig insatsen.
Man kan beklaga att Afghanistans rege-ring, med president Karzai i spetsen, inte varit mer intresserad av att använda all den experthjälp och alla de biståndsmiljarder som pumpats in i landet.
Men ingen är hjälpt av att man fortsätter att blunda för att även aldrig så goda förhoppningar kan komma på skam. Och att inget samarbete kan leda framåt om det bara är korrupta politiker med antidemokratiska böjelser man har att samarbeta med.