Ledare

Sökes: ärrad outsider

Partiledare ska inte främst skapa god stämning eller göra sig bra i teve. Om Socialdemokraterna låter sådant styra är partiet verkligen i kris.

Ett parti som söker ny ledare kan göra klokt i att först tänka igenom vad det kräver och förväntar sig av sin ordförande. Socialdemokraterna står mitt uppe i den processen. I går var sista dagen för distrikten att lämna in sina kravprofiler till valberedningen.

Högst på önskelistorna står sådant som att ordföranden ska hålla ihop partiet, vinna val och kunna axla uppdraget som statsminister. Allt det är naturligtvis viktigt. Men sådana krav är för allmänna för att egentligen säga någonting alls.

Andra, mer specifika krav blir i stället ett slags kodspråk för vilken favorit distrikten har. Att framhålla vikten av att kandidaten sitter i riksdagen är indirekt att säga: ”Nuder, nej tack!” Att efterlysa ”en stark röst internationellt, en stark debattör och kommunikatör” blir omvänt ett tydligt stöd för samma kandidat.

Det finns dock fler möjliga kriterier än dem som anges officiellt. Förrförra gången Socialdemokraterna skulle välja ny ordförande skrev Anders Isaksson en krönika i Dagens Industri (8/9 1995) där han försökte skala bort det som ligger på ytan och komma ned till partiledarvalens hårda kärna. Inte minst som författare till den stora Per Albin-biografin, som han vid den tiden ännu höll på med, hade Isaksson skaffat sig djup kunskap om den socialdemokratiska rörelsen och dess förhållande till sina ledare.

Favorit till partiledarposten var i det läget ännu Mona Sahlin. Anhängarna talade om hennes ungdom, breda popularitet och förmåga att uttrycka sig slagkraftigt i massmedierna. Allt detta avfärdade Isaksson som irrelevant:

”Världen vimlar av duktiga politiker på toppnivå som är populära och uttrycker sig väl i media, men bara en bråkdel av dem har den kombination av talang, kraft, ork, förmåga och personlighet som gör att de lämnar bestående intryck efter sig.”

Därefter listade han sex kriterier som kan användas för att identifiera dem som har det där extra som utmärker framgångsrika ledare:
1. Man får inte vara för populär och omsusad av stora förväntningar vid tillträdet. Det är bättre att vara okänd, allra bästa att vara omstridd på gränsen till misstrodd.
2. Man får inte uppfattas som fram-matchad av sin företrädare.
3. Man ska ha genomlevt en vinna-eller-försvinna-strid, satt sin position på spel och kanske rent av besegrats av motståndare som senare visade sig ha fel.
4. Man ska ha hög trovärdighet i centrala politiska och ideologiska frågor för att kunna genomföra och legitimera skarpa kursändringar.
5. Man ska upplevas som äkta i sina övertygelser, sitt språk och sina gärningar.
6. Man ska ha förmågan, särskilt i krislägen, att formulera politiken som en moralisk uppfordran.

De mest överraskande, och vid själva rekryteringstillfället mest relevanta, kriterierna är de tre första. Att vara omstridd och ensam eller att ha hårda konflikter och bittra nederlag i sitt cv är inga uppenbara plusfaktorer. Men politisk framgång förutsätter både uthållighet och stryktålighet.

I september 1995 – en månad före Toblerone-affären – fann Isaksson att Göran Persson var den som bäst motsvarade de sex kriterierna. I dag är det Pär Nuder. Han är omstridd. Efter konflikter med de två senaste partiledarna kan han definitivt inte beskrivas som frammatchad. På det hela taget är han som politiker betydligt mer ärrad än både Sven-Erik Österberg och Veronica Palm.

Om Socialdemokraterna skulle fastna för någon av de två sistnämnda är det i sig ett symtom på partiets kris, på att dess tidigare så starka känsla för politikens realiteter har gått förlorad.