Barack Obama kommer att få igenom sin sjukvårdsreform. Det är bra för oförsäkrade amerikaner. Men den politiska vinsten är större än så.
Det finns en scen i Suzanne Ostens film Bröderna Mozart som beskriver ledarskap. Den nye finske dirigenten har inte kommit och orkestermedlemmarna klagar på det mesta i den tämligen okonventionella uppsättningen. Motviljan är kompakt, arbetsviljan noll – det finns ingen väg framåt.
Så kommer dirigenten. Rak i ryggen, med pondus och entusiasm, och med raska steg intar han salongen. Och får orkestermedlemmarna att spela så att strängarna brister, kinderna glöder och ögonen strålar.
Ungefär samma sak skedde när Barack Obama valdes till president. En man med en berättelse, en idé om ett annat USA och ett folk – ja, faktiskt nästan en värld – som med glödande kinder var beredda att följa med på hans resa. Men hur långt gick den egentligen? Och hur långt kommer den att gå?
Ett svar är: i alla fall längre än om senaten inte använt julafton till att säga ja till ett lagförslag om en sjukvårdsreform. DN:s Washingtonkorrespondent Michael Winiarski kallar det på DN.se en historisk händelse. Det är ingen överdrift.
En sak är reformen i sig – att tiotals miljoner tidigare oförsäkrade amerikaner får tillgång till mer än akutsjukvård. Att USA, liksom andra utvecklade demokratier i världen, bygger upp ett hälso- och sjukvårdssystem som omfattar (nästan) alla.
Men reformen är historisk också för att Obama kommer att lyckas med det andra gått bet på. Vissa har fruktat att det slutgiltiga lagförslaget, när senaten och representanthuset fogat ihop de två olika texter de var för sig röstat igenom, kommer att vara så urvattnat att det inte är värt något. Klart är att det inte kommer att innehålla allt Obama önskat, men för presidentens ställning och politiska mandat kommer ett signerat lagförslag att räcka långt. Det var klokt av Obama att till skillnad från Clinton inte lägga fram ett färdigt, detaljerat förslag utan att i stället gå till kongressen med ramarna för lagförslaget och be politikerna fylla i resten. På så sätt ökade chansen att få igenom en historisk förändring och på så sätt blir bakslagen i lagtexten inte lika uppenbara.
Sjukvårdsreformen har inte varit president Obamas enda problem, men det har varit hans största. När det färdiga lagförslaget ligger klart för undertecknande någon gång i början av nästa år så finns förhoppningsvis bättre förutsättningar att tydligare ta itu med några av de andra frågorna som pockar på en lösning. Klimatet, till exempel.
Mycket kan hinna hända på ett år, planer och idéer kan omkullkastas radikalt – det lärde oss finanskrisen. Men ändå, med sjukvårdsreformen avprickad på ”Att göra-listan” torde de inrikespolitiska förutsättningarna vara bättre vid det kommande klimatmötet i Mexiko än vid årets haveri i Köpenhamn.
Återigen handlar det om ledarskap: i USA men också i världen. Så länge USA sätter sina utsläppsmål lågt kommer Kina också att göra det. Skulle USA börja närma sig en mer ambitiös klimatpolitik ökar trycket på de stora, industrialiserade utsläppsländerna inom G 77-gruppen. De länder som helt motsätter sig nationella utsläppsmål kan i dag gömma sig bakom att det rikare USA inte heller är berett att ta sin del av ansvaret – och varför skulle då de länder som står i början av sin industriella utveckling och som faktiskt inte orsakat problemet, göra det?
Frågan är berättigad. Samma regler kan inte gälla för alla. Men det är inte vad saken gäller – utan om några regler ska gälla för länder som Kina, Indien, Brasilien, Venezuela, Sydafrika och Saudiarabien.
Här skulle världen behöva Suzanne Ostens dirigent.