Vad roligt att vara här och tala inför ett auditorium där hälften kommer att drabbas av demens. Så inledde Yngve Gustafson, professor i geriatrik, sitt anförande för riksdagens socialförsäkringsutskott vid gårdagens offentliga utfrågning.
Det perspektivet kan vara bra att ha med sig. Baksidan av framgångarna inom folkhälsa och medicinsk utveckling är att vi nu behandlar hjärtsjukdomar så effektivt att åtskilliga av oss kommer att hinna bli dementa.
Mats Thorslund, professor i socialgerontologi, använde i sitt inlägg en bild av ålderstrappan för att beskriva förändringen. Många får numera ett gott decennium eller till och med lite till efter pensionsstrecket med goda möjligheter att resa eller skåda udda fåglar. Sedan kommer de krämpor där man tidigare fick hemhjälp men där vi nu får klara oss själva. Därefter det mer eller mindre totala omsorgsbehovet – som antingen tillgodoses av det offentliga eller av anhöriga. Och så döden. Men, förklarar Mats Thorslund, till skillnad mot förr passerar vi alla steg. Man trillar inte i graven med kikaren om halsen.
Äldrevården och finansieringen är därför en angelägenhet som direkt angår oss alla. Trots detta, och trots vetskap om hur alla kurvor pekar fel, är det ingen politiker som vill ta i den stora systemfrågan om vad vi kan och bör förvänta oss av det offentliga i framtiden. Stort och smått blandas friskt – av såväl politiker och intresseorganisationer som journalister. Häromdagen rapporterade Ekot i samma sändning om en kvinna som uppenbart blivit bortglömd på sitt äldreboende och därför blivit sittande hela natten. Och sedan om hur inte alla äldre i Sverige har minst två aktiviteter per dag. Som om de två ”försummelserna” vore av samma dignitet.
Mats Thorslund konstaterade att vår socialtjänstlagstiftning i princip går ut på att tillgodose människans alla behov. De termer som används är värdegrund, välbefinnande och helhetssyn? Hur upphandlar man detta? Hur ska efterkontrollen gå till?
Jannis Avramidis har på uppdrag av Demensförbundet, skisserat en kravspecifikation. Den är ännu inte spikad och klar, men är absolut intressant ändå. Vid sin presentation förklarade han hur han utgått från de stora orden i socialtjänstlagen och tillsammans med vårdpersonal konkretiserat dem.
Jannis Avramidis berättade hur han skapat denna 80-sidiga avtalsmall enligt samma princip som man upphandlar exempelvis internettjänster. Där regleras vad det är man köper, till vilken kvalitet, hur uppföljning ska ske och vad som händer om företaget inte levererar. Enligt Avramadis finns i de avtal landsting och kommun använder sig av i dag, inga skrivningar om vite.
Den som ögnar avsnittet om exempelvis duschning får sig verkligen en dos detaljer levererade. Där står hur temperatur och tryck i strålen ska prövas. Hur duschning mot hår ska gå till – och även hur håret ska skyddas om det inte ska tvättas.
Det är förstås omöjligt att skriva bindande avtal om strålstyrka som tillfredsställer alla. Människor är olika och vill olika. Men det torde vara lika omöjligt att skriva bindande avtal om god vård utan några parametrar som klart och tydligt går att mäta. Enligt Jannis Avramidis kan man till exempel välja att bestämma att en våt blöja ska bytas inom tio minuter efter upptäckt. Visst. Men är det då så att tiden, viljan eller engagemanget inte räcker så kan man ju vänta lite med att upptäcka att blöjan är våt.
Detta med vite är en intressant del av Demensförbundets mall. I några av den senaste tidens skandaler tycks rätten att bryta ett avtal varit en del av problemet och det borde förstås vara ett krav att också detta regleras. Här finns åtskilligt att lära.
Märta Szebehely, professor i socialt arbete med inriktning mot omsorg, påpekade att Sveriges upphandling av vård skiljer sig mot andra länders i två avseenden. Dels genom att finansieringen är generös. Dels genom låg grad av reglering och kontroll.
Det är en rent livsfarlig mix. Vill vi satsa på äldrevården – och det vill vi – måste kontrollen skärpas. Någon annan väg finns inte.