Huvudledare

Som man ropar...

Låga förväntningar leder ofta till klena resultat. Kanske är det ett av skälen till att Kanada lyckas med att integrera invandrare. Och till att Sverige lyckas sämre.

Kanada och Sverige liknar varandra. Båda är moderna välfärdsstater, nordligt belägna samt glest befolkade. Båda har tagit emot många invandrare. Kanada i huvudsak arbetskraftsinvandrare och Sverige i huvudsak asylsökande.

Men denna skillnad räcker inte som förklaring till att sysselsättningsgraden bland invandrare är hög i Kanada, medan den är låg i Sverige. För också bland Kanadas flyktingar är arbetskraftsdeltagandet högt.

Tankesmedjan Fores har i veckan utkommit med boken ”Kanadamodellen” med redaktörerna Petter Hojem och Martin Ådahl. I ett samarbete med kanadensiska ambassaden hölls i torsdags ett seminarium kring frågan om varför invandring leder till jobb i Kanada men inte i Sverige.

Howard Duncan, chef vid The Metropolis Project – ett kanadensiskt forskningsinstitut som studerar migration och integration – har deltagit både i boken och i seminariet. Han konstaterar att Europas länder utgår från nationalstatsbygget medan kanadensarnas identitet bygger på föreställningen att vara en invandrarnation. Mångkultur blev officiell politik på 70-talet. 1988 tog parlamentet ännu ett steg i den riktningen och klubbade igenom ”The Act for the Preservation and Enhancement of Multiculturalism in Canada”.

Där fastslogs invandrares rätt att behålla och utveckla sina kulturella särdrag. Integration, förklarar Howard Duncan, gjordes lika med deltagande – inte med att bli ”kanadensare”. Det behövs inget särskilt regelverk för invandrare, man behöver inte ta seden dit man kommer, det enda som gäller är att ta lagen dit man kommer.
Medan Kanada har välkomnat invandrare, och slagit fast att landet gärna ser att de söker medborgarskap – med turban eller utan, har EU-länder ofta betraktat invandring som något preliminärt. Tyskland, med sitt gästarbetarsystem, framstår som ett av de tydligaste exemplen.

Europa, inklusive Sverige, bjuder på något vis in med armbågen. Ungefär: Det är klart att ni ska komma hit eftersom humanitet och solidaritet är en del av vår nationella identitet, men det är bra om ni åker hem igen snart. Och gör ni inte det, så är det bra om ni blir så lika oss som möjligt.

Europa tycks ha särdeles svårt att skilja anpassning från underkastelse. Det framkommer inte minst i moské- och burkadebatten. Många européer verkar oförmögna att se likheterna mellan vår vilja att tvinga av kvinnor kläder och hur kvinnor i exempelvis Iran tvingas på kläder. Intoleransen må ha olika grunder och valörer. Men i båda fallen är det ett brott mot individens rätt att klä sig som hon själv vill. Det som är en privatsak för infödda måste också få vara en privatsak för invandrare så länge det inte kolliderar med kravet på egen försörjning.
Som man ropar får man svar. Människor måste mötas med respekt. Annars tappar människan tilltron till sig själv. Läraren Jane Elliotts numera klassiska försök från 1968 att dela in en grupp tioåringar efter ögonfärg (finns att se på Youtube) visar hur snabbt vi identifierar oss med karaktärer som förlorare eller vinnare. På förmiddagen förklarar Jane Elliott för sin klass att blåögda är smartare och på alla andra sätt överlägsna de brunögda. På eftermiddagen har det som från början och i samråd med barnen introducerades som ett experiment blivit sanning. Både hos dem som tror sig överlägsna och hos dem som tror sig underlägsna.

Fenomenet borde kunna överföras på integrationsdebatten. Såväl arbetsgivare som medborgare påverkas av att så sällan möta framgångsrika utomeuropeiska invandrare. Den som ser en kvinna med somaliska drag och sjal tänker sannolikt inte att hon är läkare eller statsvetare. Vissa utseenden, vissa hud- och hårfärger, vissa kläder har blivit synonymt med låg utbildning, lågavlönat arbete eller inget arbete alls.

Kanske är faran, som i Jane Elliotts experiment, dubbel. Kanske lär sig människor som visat initiativkraft att ta sig över halva jordklotet att de inte kan någonting, att det inte är någon idé att ens försöka. Kanske byter de ut en stolt kulturell identitet mot en som den lite sämre, lite dummare, brunögda.

Därför behöver vi sluta prata om islam, sjal eller annat som sorterar under privatliv och mer se till deltagande. Mer arbetskraftsinvandring kan vara ett sätt att bryta stigmatiseringen och öppna dörrar från båda hållen. Det är den viktigaste lärdomen från Kanada. 

DN 5/3 2011