Regeringens jobbpakt med arbetsmarknadens parter har spruckit. Finansminister Anders Borg hoppas fortfarande på branschvisa uppgörelser som tröst i stället för den önskade trepartsöverenskommelsen med LO och Svenskt Näringsliv. Men det ser rätt mörkt ut, även efter att krutröken från den pågående avtalsrörelsen har skingrats.
Pakten lanserades offentligt av statsminister Fredrik Reinfeldt i Almedalen i somras. Idén var att unga under 25 år skulle få 75 procent av lönen och utbildning en fjärdedel av arbetstiden. Statens bidrag var lägre arbetsgivaravgifter och pengar till handledare. Både regeringen och LO sa sig tro på 30.000 nya ungdomsjobb.
I detta såg LO en chans. Diverse krav på regeringen fördes in i förhandlingarna: slopa de differentierade avgifterna till a-kassan, stoppa alla förändringar av arbetsrätten, inga provanställningar för lärlingar, ja även pensionsfrågor. Regeringen, som tänkte sig en prestigevinst genom att göra upp med det socialdemokratiskt styrda LO, gick till stora delar facket till mötes.
LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson sa i en DI-intervju i lördags att ”jag vill inte att jobbpakten ska bli en del i ett politiskt spel. Det här handlar om ungdomsarbetslösheten, punkt.” Men på vilket sätt är differentierade a-kasseavgifter kopplade till den frågan?
Till slut fick Svenskt Näringsliv nog och hoppade av samtalen med motiveringen att LO-kraven inte hade med ungdomsarbetslösheten att göra. Arbetsgivarna brukar hävda att lagen om anställningsskydd är en viktig förklaring till att ungdomar inte får jobb, så argumenten haltar. Men visst har LO med introduktionsavtalen som medel försökt få regeringen att dansa efter sin pipa.
Relationen mellan arbetsmarknadens parter är knappast förtroendefull. LO:s krav på kraftiga begränsningar av vinster i välfärden möttes med upprörda känslor hos Svenskt Näringsliv. Vd-n Urban Bäckström kallade det en attack på företagandet som ”speglar en syn på marknadsekonomin som borde höra till ett förgånget 1970-tal”.
Anders Borg har tryckt på för ett omställningsavtal för en rörligare arbetsmarknad. Det har inte rört sig mer där än i samtalen om ett nytt huvudavtal som bröt samman 2009.
Och i avtalsrörelsen är utgångsläget svårt. Å ena sidan talar LO om varselvågen och vill ha korta avtal för att konjunkturen är dålig, å andra sidan sägs löneutrymmet åter vara rejält. LO vill också ha kronpåslag för alla som tjänar under 25.000 kronor i månaden, så att de lägst avlönade får mest i procent. Låglönesatsningen är ”tokhelig”, heter det.
Inkomstskillnaderna i Sverige är redan minst i världen och de höga ingångslönerna en tröskel för ungdomar och andra grupper som kämpar för att ta sig in på arbetsmarknaden. Men för att LO skulle kunna försvara de lägre ungdomslönerna i jobbpakten måste motvikter in i avtalsrörelsen. Följderna för arbetslösheten är sällan fackets huvudbekymmer.
I viss mening är jobbpaktens flopp ett misslyckande för regeringen, men det kanske också var kört från början. Att ha försökt kan möjligen ge politiska poäng. Hur Reinfeldt & Borg än vänder sig har de ändå fått tillbaka bollen. Nu måste regeringen själv berätta hur den vill göra med ungdomsarbetslösheten och producera förslag till riksdagen.
Det är inte säkert att de går igenom, det parlamentariska läget är som det är. Socialdemokraterna och LO kommer nu gemensamt att försöka skjuta sådana planer i sank. Men den som inte lägger konkreta förslag kan inte heller vinna opinionen. S-lösningen går ut på att fördubbla arbetsgivaravgiften för unga och att alla ska ha högkvalificerade jobb. Låt de två sidorna mötas i debatten.
Alltför många tårar ska inte fällas över jobbpakten. Saltsjöbadsandan och den svenska modellen har haft sina fördelar, som att ha begränsat strejkerna. Nackdelen är att parterna fått ett avgörande inflytande över saker som de inte nödvändigtvis ska bestämma om. De folkvalda har ett ansvar att ta.