Efter det oväntade beslutet att tilldela president Barack Obama Nobels fredspris rapporterades att en av de utmanövrerade toppkandidaterna var Morgan Tsvangirai, Zimbabwes premiärminister och tidigare oppositionsledare. Det gör valet än mer anmärkningsvärt.

Morgan Tsvangirai är en demokratikämpe som hade kunnat gå i exil i nästan vilket land som helst, men som i stället stannat kvar och med sitt eget liv som insats kämpat mot tortyr, trakasserier och ett Mugabe styrt rättsväsende där oppositionella regelmässigt ställs inför rätta anklagade för terroristbrott.

Världen svek, inte minst grannländerna i södra Afrika, när den efter valfusk önskade att den fuskande och blodbestänkte Robert Mugabe skulle dela makten med Morgan Tsvangirai, i stället för att lämna den ifrån sig och arrangera nyval. Sydafrika är en av de viktigaste aktörerna, men där – liksom i många andra afrikanska stater – ses Robert Mugabe i första hand som den befrielseledare han en gång var och inte som den diktator han blivit.

Ett fredspris hade näppeligen förändrat Robert Mugabes hållning. Men kanske Sydafrikas. Sydafrika är det land som med undantag för USA och Storbritannien kammat hem flest fredspris de senaste 25 åren. Där betyder priset någonting eftersom Skandinavien betyder någonting. Sverige var det land som gav mest pengar i världen till ANC:s befrielsekamp, och det oavsett om man räknar per person eller till totalen. Lojalitetsbanden har försvagats genom åren men finns där än. Ett fredspris till Morgan Tsvangirai hade gjort det svårare för Sydafrika och andra demokratiskt sinnade länder i regionen att fortsätta att hålla Robert Mugabe under armarna.

Det stödet hade Morgan Tsvangirai behövt när han nu avbrutit det av omvärlden påtvingade samarbetet med ”president” Mugabe, när han ånyo vänder sig till sina grannländer för stöd. Det hade möjligen kunnat vara ett ess i det fortsatta spelet om fred och demokratiutveckling.

För det är bara att inse: Demokrati i Zimbabwe kan inte nås genom Robert Mugabe. Ett slut på svält och armod kan inte nås genom bistånd. Ett samregerande, åtminstone i sin nuvarande form, stärker – inte försvagar – Robert Mugabe. Det som däremot försvagas är demokratin eftersom landet berövats den enda opposition som skulle kunna ta över makten. Att dela huvudkudde med sin motståndare har ett demokratiskt pris.

Det som fick bägaren att rinna över för Morgan Tsvangirai i förra veckan och fick honom att ställa in alla minister- och regeringsmöten var gripandet av den tilltänkte jordbruksministern Roy Bennett. Men till det ska läggas den handfull förtroendevalda parlamentariker som polisen arresterat tidigare och den terror som enligt samstämmiga uppgifter alltjämt präglar de hårt prövade zimbabwiernas vardag.

Låt gå för försöket med samregerande. Men nu, med facit i hand, kan omvärlden inte fortsätta att förespråka en modell som uppenbart inte leder någon annanstans än till helvetet. Ansvaret vilar i första hand på Sydafrika, grannländerna i det regionala samarbetsorganet i andra hand, men också på EU – och genom det svenska ordförandeskapet – på Sverige.

Det var bedrövligt att biståndsminister Gunilla Carlsson förärade Robert Mugabe ett besök på hemmaplan och den prestigevinst det innebär i ett land utan fria medier. Tur i oturen dock att hon inte hann mer än börja tala om ett nytt svenskt bistånd innan regimen – för vilken gång i ordningen – visat att landet inte alls gjort sig förtjänt av några pengar.