Ledare

Spara inte på räntekrutet

Ekonomin hackar.
Ekonomin hackar. Foto: JLBvdWOLF / Alamy

DN 10/3 2016. Eurozonen går knackigt och behöver nya stimulanser. ECB-chefen Mario Draghi borde inte tveka.

Eurozonen går knackigt och behöver nya stimulanser. Men i vilken form? Och hur långt är centralbanken ECB beredd att gå? Darriga marknader inväntar under torsdagen besked från chefen Mario Draghi.

Ännu en gång ingriper banken för sent. För lite har gjorts för att hjälpa Europas ekonomier på fötter. Förtroendet för politiken har brutits ned, och ECB har gått från att ses som den gemensamma valutans garant till att vara starkt ifrågasatt. Nu finns dock inga skäl för Draghi att spara på krutet.

Särskilt sedan årsskiftet har ekonomin befunnit sig i en ond cirkel. Börskurserna pendlar rastlöst mellan röda och svarta siffror. Många kurvor pekar åt fel håll.

En del av oron kretsar visserligen kring Kinas inbromsande ekonomi och risken för sladd. I veckan noterades det brantaste fallet i exporten sedan krisen 2009. Hur ska kommunistpartiet klara omställningen?

Alla ekonomier är dock olyckliga på sitt eget vis. När G20-ländernas ledare möttes i slutet av förra månaden i Shanghai utväxlades allvarsamma ord om läget i världen. Avmattningen tycks bred, och Europa är särskilt sårbart. I samband med att OECD i tisdags inventerade ekonomierna utfärdades en varning för dämpad tillväxt bland annat i Tyskland.

Investerare inte minst i euroområdet ser nu troll och onda väsen bakom varje hörn. Olyckskorpar kraxar högt om riskerna, den höga skuldsättningen och tecknen på många till synes obotliga sjukdomar i ekonomierna. Stadgan i de tyska bankerna är ifrågasatt, aktierna har sjunkit snabbt.

Fallet Italien är mer klockrent: Här har bankerna problem. Det finansiella systemet skulle sannerligen behöva en sanering. Men medför de italienska bankirernas dåliga affärer verkligen ett hot mot hela Europa?

Peterson Institute, en Washington-baserad tankesmedja, bemöter i en stor genomgång av världsekonomin den apokalyptiska bild som många målar upp.

Den utdragna lågkonjunkturen sedan finanskrisen har gjort alla besvikna, konstaterar de namnkunniga ekonomerna i den nya rapporten. Beskrivningen är särskilt träffande för euroområdet.

 

Euroområdet befinner sig fortfarande i en desillusionerad fas.

 

Valutasamarbetet befinner sig fortfarande i en desillusionerad fas. En rejäl och bred högkonjunktur framstår efter många år av ekonomisk missväxt som en ouppnåelig dröm. Företag och marknader har blivit benägna att tro det värsta om allt. Även om verkligheten inte alls är helt svart.

Oron kring de europeiska bankerna beskrivs av Peterson Institutes ekonomer som en omställning till ett mer stabilt system, snarare än upptakten till en ny ödesdiger krasch. Vad som ser ut som tecken på en nedgång kan alltså leda till något gott.

En knäckfråga gäller centralbankernas förmåga att bidra med styrfart. Även här råder en överdriven svartsynthet globalt, enligt Peterson-ekonomerna. Misstron mot penningpolitiken är djup.

Men de insatser som har sjösatts, i form av så kallade kvantitativa lättnader, har haft avsedd effekt framför allt i USA och Storbritannien. Där påbörjades stödköpen tidigt och med full kraft. Dessutom är arsenalen inte uttömd, tvärtemot vad många tror.

Minusräntan är ett särskilt utskällt inslag i svaret på krisen, men även den fungerar. En färsk rapport från BIS, ett slags centralbankernas bank, visar att räntepolitikens språng över till försiktigt negativa tal på det hela har varit smärtfritt.

Erfarenheterna från Danmark, Schweiz, Sverige och euroområdet talar för att minusräntan ger utväxling. Ekonomin sporras, men stimulansen tycks samtidigt dämpad på bostadsmarknaden. Cheferna på vår egen Riksbank lär välkomna just denna reservation.

Euroländernas stora misstag var att man började motverka nedgången för sent, och för försiktigt. Långt efter Storbritannien och USA mobiliserade ECB för att pressa räntorna och få i gång konsumtion och investeringar. Ekonomierna sonar nu för bankens misstag. Arbetslösheten är fortfarande hög och tillväxten inget att hurra över. Inflationen är numera negativ.

ECB:s styrränta är minus 0,3 procent. Ekonomierna kan stimuleras mera. Olycksprofeterna varnar för ett valutakrig, men räntepolitiken är inget nollsummespel. Tvärtom vinner alla på att Europas återhämtning stärks och deflationen motverkas.

DN Ledare. 10 mars 2016