Finansreformen är ett steg framåt för USA och en framgång för presidenten. Men lagstiftningen måste betygsättas efter hur den fungerar. Det vet vi inte på länge än.
Avregleringens tidevarv, som inleddes på 70-talet i USA, tycks vara över. Två år efter att Lehman Brothers kollapsade, med en ekonomisk härdsmälta i hela världen som följd, har den amerikanska kongressen nu godkänt den mest genomgripande finansreformen sedan 30-talet. Nästa vecka skriver president Barack Obama under lagen.
Mycket i lagen är bra. Utan tvekan var för lite, men framför allt för dålig, reglering en orsak till finanskrisen. USA har för många myndigheter som synar var sin del av finansmarknaden. En del borde ha slagits ihop, men nu skapas i alla fall ett enhetligt federalt råd som ska larma tillsynsorganen när bubblor eller stora finansiella dikeskörningar misstänks.
När systemrisker upptäcks – låt oss säga att en mäktig finanskoncern typ Lehman Brothers hotar att gå omkull – får federala myndigheter rätt att gå in och ta över. Viktiga kreditgivare får betalt, aktieägarna (risktagarna) får ta smällen, skattebetalarna hålls skadeslösa. Så är tanken.
Också när det gäller derivat, komplexa finansiella instrument som kan innehålla lite av varje, införs förbättringar. Derivaten ska handlas på ett slags börser i stället för i finansmarknadens hemliga skrymslen. Det blir lättare att se skulder och risker. Att produkterna är så olika gör dock standardregler knepiga att utforma.
Utöver detta ska en ny myndighet se till att vanliga konsumenter inte blir lurade när de tar bostadslån eller använder kreditkort.
Men lagen innehåller också brister och haltande kompromisser. Trots över 2.300 sidor finns inget med om de vacklande statliga bolånejättarna Fannie Mae och Freddie Mac. Det är paradoxalt: egentligen var det där finanskrisen började, när politiker tvingade instituten att låna ut en massa pengar till folk som inte hade råd att köpa hus.
Någon bankskatt, som hade kunnat betala räddningsaktioner, blev det inte heller. Den stöps för att säkra de nödvändiga tre republikanska senatorernas stöd för lagen. I stället finns åtskillig klåfingrighet. Begränsningen av bankers ägande av hedgefonder är rent publikfrieri.
Både demokrater och republikaner har spelat på opinionens strängar. Det är populärt att slå saker i huvudet på Wall Street, alltså gör Demokraterna det. Något självklart framgångsrecept är det dock inte. Vad finansindustrin gör är ofta svårbegripligt, och det är därför inte säkert att medborgarna förstår reformen. Obama har visat handlingskraft, men det är viktigare för hans förtroendesiffror om jobben kommer eller inte.
Republikanerna har å sin sida agerat hållningslöst. De som tidigare hävdat att staten räddade finanssektorn för att Obama var kompis med börsmäklarna har nu gått emot de flesta tyglarna för Wall Street. Under den i och för sig legitima parollen ”staten får för mycket makt” har de lierat sig med finanshajarnas lobbyister.
Oväntade effekter är annars den säkraste konsekvensen av finansreformen. Obama garanterar att amerikanerna aldrig mer ska behöva betala räkningen för bankirernas misstag, och det är inte särskilt förnuftigt.
Det är naivt att tro att alla framtidens finanskriser kan undvikas med hjälp av tillräckligt många regler. En dynamisk ekonomi måste lämna spelrum för utveckling och uppfinningar, inklusive på finansmarknaderna. De avreglerade decennier vi genomlevt har i stort varit goda år.
EU har för sin del kommit en bit på väg men har mycket kvar till ett gemensamt regelverk. Europeiska centralbanken har gjort ett hästjobb under finanskrisen. Kanske det också går att skapa en effektiv europeisk övervakning av finansmarknaderna.