Vid ett regeringsskifte kan väljarna räkna med högre skatter, högre bidrag och ännu mer pengar till kommunerna. Det är ett dåligt krisrecept för Sverige.
I går var det dags för oppositionen att presentera sina skuggbudgetar. En gemensam ekonomisk politik får vänta till april. Med tanke på spretigheten i förslagen har de rödgröna svåra förhandlingar framför sig.
Tre övergripande teman går att urskilja: Skatterna höjs, regeringens miljardregn över kommunerna övertrumfas och den som inte jobbar får högre ersättning. Det som skiljer är åtgärdernas omfattning och utformning. Partierna har inga gemensamma förslag till reformer av inkomstskatterna, a-kassan eller sjukförsäkringen. De samlade förslag som lades fram är i flera fall kända sedan tidigare, däribland en marginell reform av fastighetsskatten.
Samtliga gjorde ett nummer av att regeringen är oansvarig som lånar till skattesänkningar. Retoriken haltar eftersom oppositionen i stället lånar till utgiftsökningar. Statens upplåningsbehov förblir lika stort.
Nivån på skattehöjningarna skiljer sig markant. Vänsterpartiet vill att staten tar in ytterligare 55 miljarder kronor från medborgarna. Socialdemokraterna och Miljöpartiet föreslår 20 respektive 17 miljarder kronor.
Sverige har redan bland de högsta skatterna i världen. Att fortsätta höja dem är en särskilt dålig idé i kristider eftersom hushållens ekonomiska svängrum krymper. Men sänkta skatter är inte bara en fråga om landets konkurrenskraft och sysselsättningstillväxt. Det handlar också om individens rätt till sin egen inkomst. Faktum är att staten inte kan ge medborgarna någonting utan att först ta någonting ifrån dem.
Oppositionens höga tonläge kring regeringens skattepolitik klingar också falskt när både S och MP i stort accepterar de redan genomförda delarna av jobbskatteavdraget. Däremot säger de alla nej till det kommande fjärde steget. Det skattesubventionerade rotavdraget ska utökas. Alla tre vill också fortsätta att sänka skatten för pensionärer.
De tre partierna vill ge mer till kommunerna, trots att de redan fått mer än de bad om av regeringen. Både opposition och regering verkar ha missat att jobbtillväxt i den privata sektorn, vilken i princip stått still sedan 1950-talet, är en förutsättning för välfärdssamhället. Lika lätt som det också är att ge kommunerna extra miljarder i kristider, lika svårt är det att ta tillbaka dem senare. Att utöka den offentliga sektorn genom att kraftigt beskatta de välståndsbildande krafterna har Sverige redan prövat. Då föll vi drastiskt i världens välståndsliga.
Några påtagliga förbättringar av företagsklimatet är inte att vänta vid ett regeringsskifte. Förslaget om en ny statlig riskkapitalfond kan slängas i papperskorgen direkt. Sjätte AP-fondens misslyckande inom detta område borde räcka som avskräckande exempel. Ett riskkapitalavdrag för privatpersoner kan vara en god idé, så länge det inte blir alltför krångligt.
Synen på a-kassan skiljer också mellan partierna. S och V vill höja ersättningarna och sänka avgiften medan MP är mer återhållsamt. Miljöpartiet vill också fortsätta på regeringens inslagna linje med hushållsavdrag och slopad fömögenhetsskatt.
Att Vänstern fortfarande ifrågasätter det finanspolitiska ramverket bevisar att partiet inte är att lita på när det kommer till att garantera sunda statsfinanser. Det borde oroa Mona Sahlin likaväl som väljarkåren.
Oppositionens strid mot regeringen står i frågan om det ska bli mer eller mindre lönsamt att jobba. Det valet borde inte vara så svårt.