Som internationell organisation har katolska kyrkan överlevt i närmare två tusen år. Ingen av dess sekulära konkurrenter, från Kommunistiska internationalen till Förenta nationerna, har uppnått mer än en bråkdel av denna livslängd.

En del av framgången beror på att katolska kyrkan prioriterat andlig auktoritet framför öppen politisk makt. Den heliga, allmänneliga kyrkan har värnat sin ställning som en internationell institution höjd över nationalstaternas lokala intressen.

Men detta har också gjort kyrkan sluten. Dels därför att själva verksamheten bygger på absoluta sanningar som visserligen kan tolkas men aldrig ifrågasättas. Dels därför att allt, från klädsel och språk till celibatet, understryker det faktum att en katolsk präst lyder under en högre makt och inte längre ingår i den vardagliga gemenskapen. Det avskiljer honom från de övriga medborgarna, men det ger honom också en moralisk auktoritet i förhållande till de världsliga myndigheterna.

Att katolska kyrkan värnar om sin organisation, som har hjälpt den att överleva så länge, är knappast förvånande. Men efter avslöjandena om att katolska präster begått omfattande övergrepp på barn är det moraliskt nödvändigt att den reformerar sig själv.

Skandalen drog i gång på allvar år 2002 när dagstidningen Boston Globe gjorde en stor reportageserie om katolska präster som utnyttjade barn i USA. Det ledde till rättegångar och utbetalning av skadestånd. Under senare år har allt större uppmärksamhet riktats mot övergrepp på katolska institutioner på Irland under 90-talet. Nyligen kom ännu en utredning som visade att katolska kyrkan inte vidtagit åtgärder mot de inblandade prästerna utan tvärtom försökt mörklägga skandalerna.

Under senaste tiden har det också börjat brännas under fötterna på påven Benedictus XVI. I Tyskland anklagas han för att under sin tid som ärkebiskop i München ha tillåtit en präst som förgripit sig på pojkar att återinträda i tjänst. Tidigare medlemmar av en kör som letts av påvens bror, kardinal Georg Ratzinger, har också trätt fram med anklagelser om att ha utsatts för sexuella övergrepp.

Katolska kyrkans reaktion har haft något av skolgårdens ”Det var inte jag! Eller det var i alla fall inte bara jag!” över sig. Man har försvarat sig med att det statistiskt sett sker lika många övergrepp inom andra kyrkor och att pedofili är ett allmänt samhällsproblem.

Det är ju en klen tröst för offren. Dessutom är den katolska kyrkan en mycket mäktig institution med stor kapacitet att sopa misshagligheter under mattan. Historien är densamma i USA, på Irland och i Tyskland: anmälningar görs, kyrkan undersöker men tystar ned det hela och vidtar inga åtgärder. Denna mörkläggning är en viktig anledning till att kyrkan inte förmår gå till botten med problemen. Förövarna vet att de har skydd uppifrån.

Det går inte heller att förbigå sambandet mellan celibat och övergrepp. Inte därför att avhållsamhet i sig leder till utnyttjande av barn. I så fall skulle det ske betydligt färre övergrepp i det övriga icke-celibata samhället – vilket inte tycks vara fallet.

Det verkliga problemet är, som en österrikisk ärkebiskop har uttryckt det, att celibatet kan attrahera personer med ett förvirrat förhållande till sin egen sexualitet. Dessutom skulle gifta präster med egen familj sannolikt vara mindre lojala mot kyrkan och mer benägna att stödja ökad öppenhet.

DN 18/3 2010