En stor del av det svenska näringslivet sitter fast i löneavtal som tecknades under högkonjunkturen. Den ekonomiska krisen påminner om varför central löneplanering fungerar illa.
För tre år sedan laddade fack och arbetsgivare för avtalsrörelsen 2007. Senare under vintern skulle förbundsrepresentanter i Stockholm sitta och förhandla om hur mycket lönerna i Sverige skulle öka de kommande åren. Den exportberoende industrins parter var först ut, vad de kom överens om blev sedan ett riktmärke för resten av arbetsmarknaden.
Det är värt att gå tillbaka till dessa förhandlingar och påminna om vad som sades. Ett av de märkligare uttalandena stod statliga Konjunkturinstitutet (KI) för, som hävdade att det fanns ett utrymme för att höja lönerna i Sverige med 3,5 procent per år under 2007–2010.
Siffran var inte bara anmärkningsvärt hög, det var också tvivelaktigt att KI blandade sig i lönebildningen genom att så klart slå fast vad det svenska näringslivet tålde. Den svenska ekonomin styrs inte från någon planeringsmyndighet i huvudstaden. Att på förhand uttala sig om hur läget kommer att se ut två tre år senare är dömt att misslyckas. När det ändå görs får det långtgående konsekvenser för löneförhandlingarna, som är tänkta att ske utan statlig inblandning.
I dag, mitt i krisen, framstår KI:s rekommendationer som besynnerliga. Ingen begär att myndigheten skulle ha förstått att Sverige var på väg att drabbas av den allvarligaste ekonomiska nedgången på 70 år, men det snabba omkastet i ekonomin blixtbelyser varför tjänstemän i Stockholm inte ska ägna sig åt flerårig löneplanering.
På tisdagens DN Debatt beskrev företrädare för sex arbetsgivarförbund vilket prekärt läge som delar av det svenska näringslivet befinner sig i. När BNP faller därför att efterfrågan på svenska varor och tjänster rasar, framstår löneökningar på 3–4 procent som ett recept för konkurser och ökad arbetslöshet.
Någon kanske invänder att fack och arbetsgivare inom industrin på sistone kommit överens lokalt om att avstå från löneökningar – och det visar att den svenska arbetsmarknadsmodellen anpassar sig vid krislägen. Men även om den flexibiliteten är viktig gäller den bara för delar av näringslivet.
Trots den djupa krisen är många svenska företag inom såväl industrin som tjänstesektorn fortfarande bundna av avtal som skrevs för en ekonomi med hög tillväxt. Man skulle önska att lokala fackklubbar hade mandat att komma överens om en annan ordning med företagsledningarna för att rädda jobben, men möjligheterna varierar från bransch till bransch.
Inför den stundande avtalsrörelsen i vinter, som ska lägga grunden för lönerna 2010–2013, manar arbetsgivarnas företrädare till återhållsamhet och större möjligheter för avvikelser från centrala avtal.
Men den större fråga som måste ställas är varför utvecklingen över huvud taget ska centralstyras. Den traditionella svenska modellen är anpassad till ett näringsliv som domineras av exportorienterade industribolag med tusentals anställda. Det är i huvudsak deras intressen som arbetsgivarparten tagit till vara i förhandlingarna med facken.
Förlorarna är de mindre och snabbväxande företagen som behöver en större flexibilitet för att överleva på marknaden. Lönerna i dessa företag kan mycket väl stiga snabbare än inom industrin, men det beror då på att det går bra för företagen, inte på att någon ombudsman i Stockholm bestämt det.
Att pressa ner det svenska näringslivet i en och samma förhandlingstratt kommer att resultera i destruktiv utslagning.
DN