Dagen före S-kongressen i Göteborg pekar rörelsens tänkare med hela handen.
I fyra debattartiklar i DN, SvD, Expressen och Aftonbladet i går stakades fyra önskade framtidsvägar ut för det SAP som inte längre är alltings mått i den svenska politiken. Bland författarna fanns LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson (Expressen), debattören Daniel Suhonen (DN Kultur), statsvetaren Ulf Bjereld (SvD) samt evighetsmaskinen Göran Greider (Aftonbladet).
Gemensamt för flera av texterna är bilden av ett SAP vars största fasa är att betraktas som ett parti bland andra. Socialdemokraterna är ju ägare av ”det moraliska imperativet” (Suhonen) och en rörelse som ser arbetstidsförkortning som ett minne ”från våra första gryningar i Kalahari” (Greider). Inte konstigt att Suhonens och Greiders texter låter som partivänsterns skrik av fantomsmärtor från en tappad storhetstid.
I Greiders ”tio budord” handlar det om att hedra ett socialistiskt arv från Marx, Gudrun Schyman och Hugo Chávez. För att få kalla sig Greidersk socialdemokrat måste man vilja avskaffa försvaret, rulla tillbaka alla privatiseringar, gå med på ”nästan allt vad Kommunals medlemmar kräver” och inte titta på ”Idol”.
Tomas Östros, konstaterar Greider, är inte sosse. Stefan Löfven bryter redan mot det första budet.
Daniel Suhonen efterlyser å sin sida en ”prövande socialism”. Även han vill rulla saker tillbaka, om än knappast med samma höga hastighet som Greider. Men till vad? Det har, enligt Suhonen, skett ”tre decennier av systematisk avveckling av nästan allt socialdemokratin stod för”. Vi hamnar alltså vid 1983. Ungefär då stod Sverige på topp. Detta var socialdemokratins förtjänst.
Att den bilden är vitt spridd bland partiets nostalgiker gör den inte sann. Sverige gynnades länge av att vi hållit oss utanför kriget och hade en intakt industri. Ekonomiska kriser bekämpades genom devalveringar.
Samtidigt byggdes välfärdsstater liknande den svenska upp i hela Europa. Vad som gjorde Sverige unikt var inte vår höga levnadsstandard utan vårt skattetryck och vår enorma, monopolistiska offentliga sektor som lade en död hand över stora delar av ekonomin.
Daniel Suhonens prövande socialism är med andra ord redan prövad. Det gick så där.
”Grogrunden för den rasism vi ser i dag är frånvaron av klasskamp”, konstaterar Daniel Suhonen. Men Sverige av 1983 var ett mer rasistiskt samhälle än dagens, ett mer slutet och självgott samhälle. Det är också ytterligt tveksamt om kampen mot andra klasser är svenska väljares huvudprioritering.
Statsvetaren Ulf Bjerelds text i SvD fokuserar på partiets förnyelseprocess. Han konstaterar att S i dag tycks ägna mycket möda åt riskminimering, en strategi som för tillfället betalar sig utmärkt i form av ökat opinionsstöd.
Problemet är att den metoden riskerar att främst locka väljare som är missnöjda med sittande regering. Vad händer då om fler börjar tycka att alliansen gör ett bra jobb? Med tveksamheten om vad S och Löfven egentligen vill är risken stor att partiet blir beroende av just dessa flyktiga missnöjesväljare.
Riskminimeringen kan visa sig svår. Den som förespråkar tredelad föräldraförsäkring riskerar ilskna föräldrar som vill bestämma själva. Den som agiterar mot vinst i välfärden löper stor risk att mötas av arga föräldrar, patienter och anställda.
Den ständigt pågående lågintensiva striden mellan höger och vänster i partiet kommer att fortsätta i Göteborg. För pragmatikern Stefan Löfven gäller det att kasta lagom många och lagom saftiga köttben till vänstern utan att tappa vare sig ekonomisk trovärdighet eller för många väljare.