Huvudledare

Stå på er, Sveriges Radio

Veckan och helgen bjöd på en kanonad av anklagelser mot public service-medierna i allmänhet och Sveriges Radio i synnerhet.

Bakgrunden är förstås den famösa ”avstängningen” av komikern och programledaren Soran Ismail. Denne är en aktiv debattör som profilerat sig bland annat genom att vara starkt kritisk till Sverigedemokraterna. Hans chefer lät honom välja mellan radiojobbet och att fortsätta vara debattör fram till valet, och Ismail valde det senare.

Detta väckte ramaskri. På debatt­sidor, i sociala medier och i ”SVT Debatt” kastade sig opinionsbildare över varandra för att skarpast fördöma, och värst feltolka, det inträffade. Ganska snabbt hade någon sorts konsensus nåtts om att ”SVT och SR förbjuder medarbetare att vara mot rasism och nazism” eller till och med ”för mänskliga rättigheter” varpå alla bittert beklagade detta faktum.

Något sådant var naturligtvis inte fallet. Däremot tjänar hela affären som intressant studium av det febrila och upphetsade debattklimatet, framför allt på nätet, inför de två valen 2014.

Ett exempel är det brev som skrevs av en kanalchef på SR i Malmö. Där uppmanades medarbetarna att ”tänka två gånger” innan de delade eller kommenterade länkar på sociala medier: ”Detta gäller även när det handlar om goda saker som mänskliga rättigheter”.

En maning till något som borde vara en journalistisk reflex, att behandla allt material kritiskt, tolkades direkt av tyckarkopplet som att det numera var förbjudet för SR-folk att ta ställning för godhet. Raseri följde.

Ett annat typiskt fall är Cilla Benkö, Sveriges Radios vd, som ansattes i ett bullrigt ”SVT Debatt”. Bland annat missade hon att svara på en fråga från Aftonbladets debattredaktör, om medarbetare inte fick vara emot nazistiska partier. Blixtsnabbt var det en sanning att nu fick man inte sitta i radio och ogilla nazism. Benkös snara förtydligande att SR:s riktlinjer naturligtvis gäller demokratiska partier försvann i sorlet.

Även Benkös företrädare, Mats Svegfors, gav sig ut och försökte bringa klarhet. I en debattartikel i Aftonbladet resonerade han kring att partiskhet mot SD också är partiskhet gentemot partiets väljare, som inte sällan återfinns i underklassen. Det skulle han inte ha gjort. Omedelbart handlade diskussionen kring artikeln om att Svegfors, denne gamle moderat, minsann påstod att det inte fanns rasister i överklassen.

Exemplen skulle kunna vara många fler. Hysterin i sociala medier är symtom på den valårsfeber som knappast lär svalna fram till september.

Men Sveriges Television och Sveriges Radio har en särställning. Som public service-bolag har de den stora fördelen att de inte måste jaga klick, slänga fram kontroversiella åsikter eller vinna pris för årets mest hårresande tyckarutspel.

Om inte SR och SVT lyckas hålla huvudet kallt och fortsätta på sin egen linje – vem ska då göra det? De två bolagen har ett mycket högt förtroendekapital bland mediekonsumenterna, till skillnad från till exempel Aftonbladet, vars debattredaktör ändå tyckte sig kunna ge Cilla Benkö en lektion i journalistisk etik.

Det gör ont att se den ängslighet och valhänthet med vilken SR hanterat inte minst affären Ismail. Var finns den raka rygg, det publicistiska självförtroende som borde vara resultat av decennier av public service-tänk?

De som argumenterar för programledare med åsikter hänvisar gärna till påståendet att ”public service måste stå mitt i debatten”. Underförstått: den som inte fullt ut deltar i tyckarsamhället, skapar brölande rubriker och genererar ett tresiffrigt antal delningar på Facebook är automatiskt hänvisad till en politikens periferi. Den har gjort sig mindre angelägen.

Men kan det inte lika gärna vara tvärtom? Det är nämligen inte alls så att man helst lyssnar till den som skriker högst och oftast. Störst förtroende har snarare den som är lugnast, mest saklig, mest balanserad. Och med förtroendet kommer inte sällan en position – mitt i debatten.