Kvinnor och män arbetar ungefär lika mycket. Skillnaden är att kvinnor utför mer av det obetalda arbetet. Men disken ger varken frihet eller pensionspoäng.
Den som vänder blicken mot länder som Sudan, Jemen eller Afghanistan inser raskt att internationella kvinnodagen på intet sätt överlevt sig själv. Runt om i världen lever kvinnor under förfärliga villkor, där förfärligheten i hög grad beror på att de är just kvinnor. Kvinnor våldtas för att de är kvinnor och ibland för att det mer än något annat söndrar samhällen i krig. Och kvinnor dör för att de är kvinnor och för att de inte får undersökas av en manlig läkare i länder där kvinnor inte får bli läkare.
Svenska kvinnor lever i en helt annan verklighet. Det är ingalunda samma talibaner här som där, för att travestera Gudrun Schyman. Men fullt jämlikt är det ändå inte. Att det är väldigt mycket värre på andra ställen betyder inte att feminister här ska sluta sträva efter hela lönen och halva makten. Den striden måste också fortsättningsvis föras på den politiska och fackliga planhalvan. Men kvinnor som individer har också ett ansvar för sin löneutveckling, sin pension och sina livsval i övrigt. Här finns uppenbart ett stort jämlikhetsutrymme.
I augusti presenterar Statistiska centralbyrån, SCB, sin tredje studie över hur kvinnor och män i Sverige använder sin tid. Till dess får vi hålla till godo med tidigare siffror, som förvisso har tio respektive tjugo år på nacken, men som ändå visar hur mönster faktiskt kan förändras.
Mätningen vid 2000/01 visar att kvinnor och män närmar sig varandra i den tid de lägger ned på förvärvsarbete och hemarbete totalt sett. Jämfört med mätningen 1990/91 har kvinnor minskat sitt hemarbete med hela 40 minuter per dag, medan männen minskat sin tid på arbetet med 20 minuter (för småbarnspappor är det 40 minuter).
Männen har inte ökat den tid de lägger på hemarbete. Totalt sett ägnar både kvinnor och män mindre tid åt betalt och obetalt arbete. Det visar siffror från ungefär samma tid när begreppet ”livspussel” introduceras. Alltså, samtidigt som både män och kvinnor får mer fritid uppträder ett begrepp som syftar till att beskriva hur familjer får allt mindre. Det säger kanske något om att inställningen till yrkesarbete respektive familjeliv faktiskt har förändrats.
Men trots att kvinnor och män närmat sig varandra i totalarbetstid är det fortfarande – föga förvånande – kvinnor som utför det mesta av det obetalda arbetet. Runt 1990 ägnade kvinnorna 65 procent mer tid till hemarbete än män. Tio år senare har den siffran sjunkit till knappt 50.
Är glaset halvtomt eller halvfullt? Både och. Könsroller är sällsynt sega samhällsstrukturer och sett till det är fallet imponerande. Att kvinnor i så hög grad ägnar sig åt obetalt arbete medan männen hystar in pensionspoäng efter pensionspoäng torde å andra sidan vara svårt att svälja för varje feminist. Det är klart att denna obalans gör kvinnor relativt sett mer ofria.
Men det finns ingen lag som säger att det ska vara så här. Statistiken reflekterar tusentals köksbordsbeslut som tillsammans producerar och reproducerar våra könsroller. Den som strävar mot en värld där kvinnan ges samma möjligheter som män i arbetslivet – och där män ges samma makt som kvinnor i familjelivet – kan förstås fortfarande arbeta för detta politiskt. Men man måste också inse sitt eget ansvar som ett del i det samhälle vi alla varje dag är med och skapar.
Var och en får förstås välja sitt liv själv. Men av egenmakt följer ansvar. Den part som lägger mycket tid på hemarbete kan kräva kompensation i form av exempelvis pensionsavsättningar. Däremot bör man inte, när den skrala pension väl börjat ticka ut, begråta sitt öde och lägga skulden på någon annan.
DN 8/3 2011