Huvudledare

Stå upp för våra värderingar

Inga svenska Molenbeek.
Inga svenska Molenbeek. Foto: Mehdi Chebil

DN 24/3 2016. Det svenska samhället måste bli klart tydligare i kampen om värderingarna. Vi har ingen som helst anledning att böja oss för jihadismen.

”Vi kommer att göra allt som krävs, allt vi kan, för att detta inte ska hända här.”

Så sa Stefan Löfven om Sveriges kamp mot den jihadistiska terrorism som på tisdagen valde ut Bryssel som sitt senaste mål.

”Vi som land är beredda att slå till hårt och absolut mot de som har som enda mål att sprida skräck och förstörelse”, fortsatte statsministern.

Det låter bra. Vi kan inte skräda orden i en tid då demokratiska värden, som Sverige och andra västländer kämpat sig till under ett sekel, utmanas. Jämställdhet, religionsfrihet och tryck- och yttrandefrihet är skällsord för dem som vill bygga samhällen med dogmer, piskor och stenar.

Dock är det desto mer oklart exakt vad Löfven kommer att göra, och exakt hur hårt han tänker slå till. De åtgärder som aviserades efter attentaten i Bryssel var sedan länge kända. Det handlar om skärpta straff för olovlig hantering av sprängmedel, kriminalisering av terrorresor, skärpta passlagar och utredningar om polisiära och militära befogenheter att övervaka misstänkta.

Vad Löfven talade tystare om är den ideologiska kamp som krävs mot den våldsbejakande islamismen. Det finns många likheter mellan Sverige och Belgien: områden där en salafistisk islamtolkning tillåtits att slå rot, en offentlighet som valt att se åt annat håll och en bitvis hård ton mot dem som varnat för spridningen av radikal islamism.

Det svenska samhället måste bli klart tydligare i denna kamp. Den står naturligtvis inte mellan ”islam” och ”svenskhet” utan mellan dem som vill låta religionen förbli en privatsak och dem som vill låta den styra offentligheten – och dessutom tvinga sin egen version av religionen på andra.

Det är alltså inte mot islam argumentationen ska riktas utan mot den extrema tolkningen. I värsta fall tar den sig uttryck i rörelser som IS, al-Qaida och Boko Haram, men även i sin mindre våldsamma form orsakar den individer – i synnerhet mer moderata muslimer – och samhällen stor skada.

Gång på gång har samhället backat i stället för att stå upp för det självklara, nämligen att yttrandefrihet gäller.

Det är bland annat ur denna aspekt som det är tråkigt att läsa en artikel av bland andra Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, i Dagens samhälle. Hon har tidigare varit skarp i sin kritik av våldsbejakande islamism, och dagarna efter dåden i Bryssel är behovet av klarspråk stort. I stället slår hon ned blicken och mumlar.

Sahlin kan inte ens nämna ord som islamism eller jihadism utan talar i stället om hur ”vitmaktrörelser, vänsterautonoma och fundamentalistiskt religiösa grupper utgör hot mot vår demokrati”. Därefter går texten över i en appell mot näthat, som om det var en skur av förolämpningar, inte bombsplitter, som drabbade Bryssel.

Artikeln är så märklig att man får hoppas att den är skriven före dåden, med några pliktskyldiga formuleringar påhängda. Men den är likväl ett symtom på en sjuka som länge plågat de västliga demokratierna; oförmåga att tydligt försvara just de värderingar som är deras kärna.

Det började redan med den iranska fatwan mot författaren Salman Rushdie 1989, då många västliga intellektuella och makthavare vägrade ge Rushdie sitt helhjärtade stöd. Det har fortsatt med striden kring Muhammedkarikatyrerna i Danmark, dödshoten och mordförsöken mot Lars Vilks, filmer och konstnärliga verk som plockats ned för att inte stöta och kränka.

Gång på gång har samhället backat i stället för att stå upp för det självklara, nämligen att yttrandefrihet gäller och att ingen kan förvänta sig att gå genom livet utan att någon gång riskera att bli lite kränkt. Vi har dessutom lyssnat för lite på moderata muslimer och för mycket på de organisationer som förespråkar en mer politisk, radikal islam. Och som dessutom ser all problematisering av religionen som islamofobi.

Samtidigt som väst vacklat i värderingarna har ”utanförskapsområden” vuxit fram och lämnats åt sig själva. Belgien har Molenbeek, som terroristerna bakom ett stort antal dåd har koppling till. Där gömmer sig mördarna efter morden, där gör salafister livet till ett helvete för den som inte tänker och lever som de. I Sverige är vi inte där – än. Men kvinnor vittnar om trakasserier i flera områden och den kriminalitet som råder är utmärkt grogrund för extremism. Samhället måste ta tillbaka förlorad mark innan det är för sent. Allt annat är ett stort svek mot framför allt de boende där.

Det finns ingen som helst anledning för Sverige att böja sig för jihadismen. Det är en rörelse vars företrädare förtrycker kvinnor, dödar homosexuella, oliktänkande och konvertiter, och drivs av en glödande, mordisk antisemitism.

DN Ledare. 10 april 2016